Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha ns R u i n
tare, som höggo votivreliefer åt
»mödrarna», »Matres».
Det år intressant att också den nordiska
konsten har att uppvisa en parallell till
en sådan helvändning. Ungefär samtidigt
eller t. o. m. några år tidigare sökte sig
Axel Gallen-Kallela, Finlands störste
målare, vars bortgång nyss ett helt folk
sörjde, till den ömsom ruvande och
tungsinta, ömsom sollysta vildmarkspoesien i
de ändlösa karelska skogarna uppe vid
gränsen mot Ryssland. Han drogs till en
trakt, där människan ännu, som han själv
sade, måste kämpa mot frosten och
vilddjuren. I dessa obygder blevo för honom
Kalevalasångernas hjältar levande med
deras starka, hela, elementära känslor.
För hatet, kamplusten, åtrån,
hämndbegäret fann han uttryck i en ny och stor stil,
men också för känslor i ett annat läge,
för moderskärleken med dess växelslag av
lust och ve, för den ljusa insjölyriken
kring Ainos skygga jungfrugestalt och
för dödsskuggorna över Tuonela älv. Vad
Gallen-Kallela blev, det blev han här. Sitt
väsens djupa och rika flöden hade han
nått fram till. När inspirationen åter
ebbade, sökte han sig ännu närmare
jorden. Han rymde till ett jägarliv i Afrikas
urskogar. Men denna gång uteblev det
emotsedda undret. Sin genius fann han ej
mer. Dock skulle han ännu en gång mäta
djupet av starka förtätade känslor. Det
var 1918, då frihetskriget bröt ut och han
ställde sig, till en början som obemärkt
soldat, i den hårt påfrestade glesa
skyttekedjan i norr. Inför kanonernas dån och
kulsprutornas smatter förtonade, såsom
Mannerheim sade vid hans bår, i
skogarnas djup det sista dallrande ekot av
Väinämöinens kantele och
Kalevala-folkets näverlurar. Själv kallade han detta
sitt livs största tid.
Emellertid: tanken om en återgång till
det primitiva som en utsikt till
livsförnyelse, vare sig denna vinnes eller ej, hjäl-
per Gauguin oss att prägla i ett enda
begrepp. I ett brev till en vän anknyter
också han vid myten om Anteus, i det han
skriver: »Den animalitet vi bära inom oss
är icke så föraktlig som man påstår. Dessa
fördömda greker, som förstått allt, ha
uttänkt myten om Anteus, som återvinner
sina krafter genom att beröra jorden.
Jorden är vår animalitet, tro mig.»
Detta ord animalitet är i själva verket
det lösensord, som under vårt eget
århundrade i allt starkare korus ljuder på
olika håll. På exempel råder ingen brist
—- vi kunna från början bortse från de
banalaste, de som ge prägel åt så mycket
i den yttre livsbilden av i dag: den
kosmetiska färgglädjen över läppar och
kinder, dansandet i restaurangerna under
negrers rullande ögon, den sexuella
passe-partoutandan. vågen av vidskepelse, vars
svall för med sig fetischer, totemdjur och
andra rekvisita, massornas atavistiska
berusning inför en lyckad knock-out i
boxningsringen o. s. v. Vi ha bättre exempel
att ta till, inom vetenskapen, konsten och
politiken.
Upplysande är redan det oförtrutna
intresse, som i våra dagar ägnas de naiva
stadierna i mänskligheten, vare sig det
sedan gäller barn, vildar eller själssjuka. I
alla dessa former möter livet i en
ur-sprungligare skepnad. I väldiga
vetenskapliga monografier har det visats, huru de
själssjuka komma fram med gestalter och
former i målning och teckning, som slå
direkta bryggor till vilda folkslag och
längesen försvunna kulturer.
Själssjukdomarna barlägga ofta den undermedvetna
värld vi alla bära inom oss. Men ett ännu
kraftigare och oförtydbarare språk tala
vissa andra företeelser. I Tyskland har
Ludwig Klages bildat skola genom att
skilja mellan själ och ande: själen, som för
honom är inbegreppet av det dunkla och
mörka, det dionysiska inom oss, spelas ut mot
anden, den ljusa och apolliniska, som får
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
