Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den åtei’iippståncLne Caliban
att här inte bara är ett stort avstånd i tid,
utan också ett avstånd i sak. Det är,
såsom någon sagt, nya och stora tankars
oundvikliga öde att finna bornerade och
fanatiska anhängare, vilka överdriva dem
till det vansinniga, det är stora idéers
tragik, att de måste bli små i små huvuden.
Idén var riktig. Kulturen behöver det
undermedvetnas djupa mylla för att dess
vegetation skall bli rik och kraftig. Men
den behöver också ljuset och klarheten,
det som förvandlar allt det mörka och
blinda i färg och doft. Men det är just
detta man glömt i sin iver att gå tillbaka
till det ursprungliga och elementära. Man
är på något sätt fången i tron att livet
reglerar sig självt, vilket det ju också
gör, i urskogarna se vi resultatet, där allt
är igengrott och förmultningen är den
enda regulatorn och reptiler och vilda
bestier trivas.
Vad livet gömmer till sin natursida
kunna vi för övrigt, när helst det oss
lyster, få ett intryck av genom att iakttaga
det mänskliga minspelet. Den lurande
Caliban låter sig ertappa där. Se blott noga
in i en människas ansikte, när hon
berättar något som får instinktlivets strängar
att dallra. Ett sällsamt spel utvecklar sig
där. Huvudet kastas tillbaka och bröstet
vidgar sig — stoltheten speglar sig.
Läpparna draga sig från varandra och
tänderna lysa fram — vreden rör på sig.
Ögonen bli smala och skjuta gula blixtar —
hatet blänker fram. Ansiktet drar sig
samman och händerna knyta sig — våldet
bereder sig till språng. Människans an-»
sikte och kropp är ett manöverfält, där
alla vapenslag köra upp och inta
stridsställning. De förgörande krafterna
skymta fram, en uppvisning i fredstid av vad
vi bär på: arvet från djuren, inväntande
blott det tecken då leken kan bli allvar.
Nej, instinktlivet är inte den
välsignelsens källa, som man slagen av blindhet
tror. Instinkterna behöva anden, den på
en gång stävj ande och riktninggivande,
som ensamt kan hindra att vi uppslukas
av det primitiva, av jorden, mödrarnas
vida rike. Vi ha talat i sägner och myter,
kanske mer än försvarligt. För
konsekvensens skull ännu en sägen — denna
gång från Ryssland.
I en saga berättas om hjälten Svätogor,
som i övermåttet av sin styrka tilltrott
sig kunna lyfta upp hela jorden, blott han
finge ett stadigt fotfäste utanför. Stolt i
hågen rider han ut på vida fältet, otålig
att träffa någon att mäta sin kraft med.
Omsider upphinner han en enkel vandrare,
som bär en säck över axeln, vilken han
slänger framför Svätogors häst. Hjälten
känner på den först med nagajkan,
säcken rör sig icke. Han lutar sig ned från
sadeln och vidrör den med fingret och
rycker slutligen med hela handen i den:
säcken är som fastvuxen vid jorden. Då
springer Svätogor ned från hästen, tar
med båda händerna kraftigt i, spänner
kroppen till det yttersta så att blodet
färgar hans vita hy — resultatet blir att
säcken blott en hårsmån lättar, medan han
själv till knäna sjunker och fastnar i
jorden. Vad är det du bär i din säck och vad
heter du, ropar han. Det är jord som
tynger i min säck, svarar den andre, jag är
bonden Nikula och mig älskar den
fuktiga moder-jord.
Jag vet inte huru folkloristerna skulle
tolka denna sägen. Men i detta
sammanhang växer den ut till en symbol på
något, som sammanfattar allt som här är
att säga. Hjälten Svätogors öde är
förebildligt för mången som i våra dagar
söker en väg till livsförnyelse och uppsving
genom att hänge sig åt det primitiva,
elementärt dunkla. Han själv nedtynges i
jorddunklet vid försöket att lyfta en säck
stoft mot solen.
Jag har sökt få ett grepp på problemet
om primitivitetens renässans i vår tid ge-
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
