Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Ruin
nom att som bakgrund för den teckna
konturerna av den nihilistisk-kaotiska
människan. Detta får självfallet icke
uppfattas som om jag vore ülind för en
mängd andra förklaringsmöjligheter. Vem
avgör t. ex. i vad mån den brutalitet, som
nu inom det politiska livet på många håll
är så vanlig, innebär vad man bland
själsläkare kallat en svaghetens brutalitet: det
som utåt ter sig som livsvådlig styrka, ett
övermått av maskulin vitalitet, det visar
sig ofta, när det skådas mot bakgrunden
av en människas fördolda inre liv, vara
ett tecken på en brist, en svaghet, en
defekt, ett tecken på kroppslig och själslig
bräcklighet —• den »starke» mannens gest
är ofta blott en skyddande förklädnad, en
maskering för svagheten, ett sätt att leda
sig själv och andra vilse i fråga om det
rätta sammanhanget. Och vem fastställer
i vad mån den tilltagande primitiviteten
härrör av att människorna med sina
intressen häfta i så hög grad vid de yttre
tingen att ali den energi, som det inre
livets odling erfordrar, förbrukas i
utåtvänd verksamhet: på det viset få de
nakna instinkterna tillfälle att ensamma ta
hand om spelet. Ty vi få icke glömma att
kulturen är ingen en gång för alla
tryggad vinning, dess skansar måste ständigt
försvaras. Och slutligen: i den
överhandtagande primitiviteten kunde man också se
en hämnd från djunglernas och
urskogarnas sida. Vi ha trängt in i dem, listat ut
deras hemligheter, men de ha i stället
fått ett grepp om oss som inte vill lossna.
Vi ha brett civilisationen ut över allt, men
primitiviteten har längs de samfärdsleder
vi skapat i sin tur sökt sig väg till oss.
Allt detta och mera till har här
samverkat. Men utan tvivel ligger under det
hela dock främst det stora, sugande
tomrummet, bristen på värden, som kunde
värma hjärtat och liva sinnet. Enligt
Jas-pers skall i det historiska kretsloppet den
nihilistisk-kaotiska människan efterträdas
av den demoniska människan, en människa
i stånd att skapa de nya värden, som åter
kunna hela och samla allt som ligger
spritt och förött inom oss. Om och när
denna människa skall uppstå kunna vi
inte veta. Men ett är säkert: att det är
primitiviteten som i detta nu är kulturens
fara.
Spörjer någon huru denna fara skall
avvärjas, så är det mer än denna artikels
författare kan svara på. Men så mycket
kan väl i alla fall sägas att enda sättet att
taga itu med den är att gå rätt på den.
Naturen själv ger här en vink. Spindeln,
som vi se som en mästerlig lindansare
hasta fram på sina trådar för att ge
dödsstöten åt de varelser, som blivit hängande
i väven, bringas alldeles ur fattningen om
dessa råkat törnå mot dess egen boning
eller fastna i omedelbar närhet till denna.
I stället för att gå till angrepp tar den
till flykten. Vad lära vi oss härav om
icke att det onda bör uppsökas där det hör
hemma. Att angripa det i periferien, i dess
enskilda yttringar, är att ge det tillfälle att
samla sig. Endast genom att träffas i sin
mittpunkt kan den återuppståndne Caliban
fås att vika.
4 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
