- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
60

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Artur Möller

Att framträda som poet för en publik som
ännu hade Heidenstams, Levertins, Frödings,
Karlfeldts och Ossiannilssons debuter i friskt
minne var egentligen inte vidare tacksamt.
Och Gatans drömmar tilldrog sig inte någon
större uppmärksamhet. Det var ingen skarpt
markerad profil som framträdde ur de
soignerade stroferna, och ordvalet var i det stora
hela nittiotalets redan något blanknötta. Man
smålog åt en tjugoårings tal om »sin levnads
slitna väv i svart och rödt» och kunde heller
inte undgå att höra ekon av Levertin i rader
som dessa:

Jag glömmer aldrig, hur den stolta log,

hur hennes blick var glittrande av lust

och barmens mjuka linjer bittert ljuva;

av kärlekslängtans heta röda must

min själ blev tung som höstens mogna druva.

Baudelaire, Lenau, Fröding hörde tydligen
också till författarens valda umgänge.

Men ett känsligt gehör behövde inte
misstaga sig på den personliga underström som
bar de bästa av dessa melodier, på äktheten
i den ensamhetskänsla, den unga längtan
efter skönhet, ömhet, förklaring, som lågmält
biktade sig i dem. Skalden hade en vinnande
frihet från det poserande och
självförstoran-de, som alltid och inte minst vid nittonde
seklets början behäftat studentlyrik. Hans
kärleksdikter ägde varken den Lidmanska
marmorglansen och glöden eller den exotiska
doften hos Agrell, men kunde betaga med
tonfall av enkel innerlighet.

Den vinterkalla rymdens silverskära
sitt skimmer slösar i en gammal gränd.
Ett hus i skuggan med en lampa tänd —
där väntar mig i denna natt min kära.

Jag ofta ren har trampat grändens driva
till hennes port, den unga, som ej vet
mitt drömlivs smärta och min ensamhet
men ger med öppen famn, vad hon kan giva.

Vid livets värmehärd är hon mitt fäste
med sina kyssar och sitt mjuka skratt.
Från mina tankars frusna vinternatt
jag söker hennes varma fågelnäste.

Välsignad hon för allt det övergivna
i blickens djup vid heta kärleksvärv,
välsignad hon, som gav sin ömhetsskärv
åt en av livets tysta, utomblivna.

Även Siwertz’ nästa bok »Den unga
lönnen» var en diktsamling. Atmosfären och
perspektiven äro i det hela taget oförändrade,
ehuru man märker att en ny stjärna stigit
över horisonten, Vilhelm Ekelund. Ett försök

att i dialogform och med antikiserande
ordval dryfta en resa till Fiesole undgår inte
ett stänk av komik, medan dikter som Ord
i natten visa den unge skaldens receptivitet;

Mig voro ensliga stigars sus,
mörknande ödevatten och
höstliga lönnars guld
kära i gångna år.

Dessbättre hade dock den Siwertska
sångmön för mycket sinne för melodi och graciös,
avrundad form för att riktigt trivas med den
fria orimmade versen — som då var nästan
lika mycket på modet som nu. Man märker
snarare en heinesk böjelse för den enkla
fyr-radiga strofen med rimschemat abab, som inte
utesluter musikaliskt raffinemang. Till de
mest omedelbart betagande och pärlskimrande
poem Sigfrid Siwertz någonsin skrivit
räknar jag detta:

Sjung mig sånger om de veka vårar,
då vi gingo två bland vita slån,
sjung mig gräsens dagg och vindens tårar
i de tysta morgnars ljus vid ån!

Sjung i skymningstimmar om den unga
ljuva sorg som då vårt hjärta bar,
sjung mig alla trötta hjärtans tunga
längtan till det ljus som var.

Ett par intressanta experiment äro de
dikter »Jura» och »Månlandskap» som avslutade
samlingen. Denna kosmiska poesi saknade inte
visionär kraft och vittnade om en lovande
längtan bort från lyrikens allfarvägar och
ansade trädgårdsland.

*



Med »Margot» visade den 24-årige
författaren att han redan behärskade novellens
förnäma, svåra och av svensk publik inte nog
uppskattade konstart. Någon verklig
kvinnoindividualitet ger den utmärkta
titelberättelsen visserligen inte.

»Våra ögon lysa då blanka och stora, och
det kan sägas, att vi intet annat äro än en
klarnande spegel» säger författaren om
barndomstiden. Men även sedan Margot
brådmog-nat till kvinna och haft icke så få starka
erotiska upplevelser, är det mest hennes
synintryck vi få del av. »Det var som alltsammans
endast tilldragit sig på hennes ögonhinnor.»

Men med denna skildring av vattenvärlden
kring Stockholm tog Siwertz första gången
i besittning ett område, där han rört sig med
den verklige seglarens glada säkerhet och
välbehag. Pråmskepparens dotter har från sin
spädaste barndom vyssjats till sömn av vatt-

I60

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free