Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
nets smackande och plaskande mot timret
invid sitt öra. Och beskrivningen av alla
fartygen hon lärt sig känna är gjord med en
frisk naivism och saklighet, som inte har
någonting sökt. »De vita ångbåtarna, när de
kommo farande om kvällen och lyste ur
hundra små hål, som om de varit fulla av eld
inuti. Lastångarna voro lustigast, då de lågo
bullrande och tomma med mönjan högt över
vattnet och propellern arbetande i luften mitt
i en vit vattenkonst. Inåt Mälaren paddlade
de gamla sävliga träångarna, som har pipa
och maskinhuset där bak och sitta i sjön. Och
i hamnen kilade de små ilskna mopsarna till
ångslupar och de flata klumpiga färjorna som
varken veta fram eller tillbaka. Och så till
sist bogserarna med halva styrhytten avlyft
som en mössa i sommarvärmen och stora vita
mustascher framför bogen.»
En höstkväll då hon ligger ensam i kojen
kommer en företagsam pojke ombord, och
efter »en underlig hårdhänt lek» är hon inte
längre mö. Sedan går hon ur hand i hand tills
hon utan skymten av en samvetsförebråelse
rymmer från den gamle fadern med
styrmannen på en lastångare. Efter en katastrof i
Kanalen hamnar hon så småningom på en
sjömansbordell i Dunkerque. Men det är först
när hon därifrån föres inåt landet, till
Paris, som en djup ångest griper henne. Hon
har ingenting gemensamt med litteraturens
och melodramens tårögda Kameliadamer.
Hon är bortom gott och ont, moraliskt
indifferent som ett naturväsen . ..
Att Margot inte framkallade någon sedlig
indignation kan delvis tillskrivas den då rådande
liberala atmosfären men än mer en väl
beräknad berättarteknik. Skildringen av de sexuella
episoderna är visserligen realistisk, men glider
alltid behändigt över chockerande
naturalistiska detaljer.
»Soldaten Maria» har en ypperlig upptakt
och innehåller ett par av Siwertz’ allra bästa
sidor. Men sedan den unga flickan genom en
svensk-amerikansk frälsningskapten fått
utlopp för sin dunkla och brännande längtan,
lossnar författarens psykologiska grepp med
ens. Ruelsen och själavåndan hos en religiös
natur efter syndafallet blir bara »kall och
unken källarluft inom henne» — och en sista
febervision.
Hur lite den unge filosofen, som studerade
Kant, Schopenhauer, Nietzsche, ännu kände
kvinnan i verkligheten röjer sig i
slutskis-sen »Trots allt».
Det dröjde inte länge förrän en ny
novellsamling av Siwertz låg på
bokhandelsdiskarna. »Cirkeln» hette den, och ett hjul av
nakna människokroppar, tecknade av hans vän
Axel Törneman, gav ett sensuellt liv åt
omslaget. Men innehållet hade mindre röda
blodkroppar än »Margot».
Den unge författaren hade andats
Seinestadens luft, besökt dess museer och
bibliotek, framför allt dess artistkaféer — i sällskap
med andra nordbor, som skandinaverna
nu en gång ha för sed . . . Det är
betecknande hur föga han ryckts med och stimulerats
av franskt väsen, fransk esprit och
naturlighet. Och det var ändå det gamla riktiga
älskvärda och sorglösa Paris före världskriget,
inflationen, yankeeterrorn, det Paris som nu
tillhör historien.
Men de skandinaviska konstnärerna sitta
kalla och surmulna i sitt soffhörn i
Mont-martrerestaurangen, deras glädje består i att
säga aforismer om »de vällustigas helvete»,
de rysa inför kvinnoflörans »sterila
praktblommor», känna en trohjärtad avsky för
smink och puder och intala sig att
infödingarnas eldiga ysterhet endast är en påklistrad
mask.
Det är inte många svenskar som förstått
fransk kynne, och Siwertz hör inte till dem.
Därför har försöket att skildra en tjänsteman
vid Metron inte slagit väl ut. Men man får
i ett par av dessa noveller en så mycket
klarare inblick i hans inställning till det erotiska
problemet.
»Åter kände han denna djupa oförklarliga
ångest för en kvinnas bedövande närhet»
heter det om målaren Verner. Och om den stund
då Ingrid första gången ger sig åt honom
fäller han några ord, präglade av
genomträngande uppriktighet: »Men något i hans
innersta förblev vitt och kallt. Han såg sig
själv i hennes blick som glänste mot honom
strålande och beslöjad, ljuv och tom. Blott
sig själv såg han med förvridna drag och
fe-berheta kinder. Han kände att hon seglade ut
med svällda segel på sin kärleks hav. Men
själv låg han kvar i hamnen och bara anade
dyningen, när det klagade i trossarna.?)
I hela Siwertz’ följande produktion
återfinner man samma kylslagna skepsis inför
kärlekens sakrament. Det förgiftas av
reflek-tionen. Hjärnan är starkare än hjärtat.
Det är icke vällustens bländande och
bedårande gudinna, Afrodite med behagens
gördel, som eldat hans fantasi till dess yppersta
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
