- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
62

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Artur Möller

skapelser. En smula anspråksfullt, men inte
utan fog, har han låtit omslagen till sin
mannaålders böcker prydas av en liten
hjälm-prydd Pallas Athene. Han har aldrig helt
släppt ur sikte de filosofiska problemen från
sin ungdom: viljans frihet, själens
odödlighet, tillvarons mening och sammanhang.
Måhända är slutnovellen Det mörka
segermonumentet den som har den högsta resningen.
Denna självmordshistoria, berättad sub
spede æternitatis, hör nog till de vackraste
apologier som skrivits för den fria döden. Och
hymnen till den rena tanken, till den logiska
begreppsvärld, varav naturnödvändigheten
blott utgör en spegelbild, denna arktiska
rationalism, som författaren kallar den, bäres
av ett storvulet intellektuellt patos.

»Sval» är kanske det adjektiv som Siwertz
använder med mest förkärlek. Och hans
diktning erhöll tidigt en ton av kylig
septemberklarhet, där även de bjärta och glödande
färgerna påminna oss om förgängelsen. Har
någonsin en man på några och tjugo år
skrivit en bok, som röjer mera inlevelse i och
sympati för åldrandets livsstämning än
novellsamlingen »De gamla» ? Den hör
säkerligen till Siwertz’ jämnaste och hållbaraste
samlingar, och en typ som Thomas Groll har
sin givna plats bland klassikerna. Även
skildringen av »Mälarbröderna» står trots sin
något sentimentala intrig enligt min mening
högt över de tre pojkarna i »Mälarpirater».
Skämtlynnet i denna med sådan förtjusning
mottagna lilla äventyrsbok har slagit av sig
en hel del, själva den käcka tonen i
dialogerna har en anstrykning av föresats. I ett
avseende skiljer den sig skarpt från
anglo-sachsiska förelöpare: den är sannerligen inte
impregnerad med någon söndagsskole- eller
ens scoutmoral. Och jag misstänker att den
originelle grevens gästabud för de tre små
äventyrarna skulle ha uppväckt en storm av
avsky, om boken sett dagen ett tjugotal år
senare.

Vad man alltjämt kan oblandat njuta av är
de friska och skiftande akvarellerna från den
tusen öars sjö, som ingen konstnär i detta
sekel mera nitälskat för att rehabilitera.

*



Skådespelet är väl den litterära form som
minst ägnar sig att återge filosofiska
perspektiv och en kontemplativ livstämning. Och
en författare, som excellerar i fyndiga jäm-

förelser och subjektiva randanmärkningar,
kommer inte riktigt till sin rätt bakom
kulissen.

Efter att ha känt sig för med tre enaktare —
dramatikens novellkonst — förbluffade
Sigfrid Siwertz emellertid sina beundrare med
»Visdomständerna», skådespel i fem akter,
som uppfördes på Dramatiska teatern 1911.
Det erbjuder tacksamma roller, saknar varken
handling eller spänning. Dialogen blir
emellanåt för litterär, men en del repliker ha
verklig slagkraft.

Förebilden är märkligt nog Ibsen, som man
knappt finner spår av i Siwertz’ epik.
Komplexet med den brottslige, vars skuld sonen
vill försona, är lika ibsenskt som den
tekniska uppbyggnaden. Men i slutscenen
glimmar en klarare ledstjärna: Friedrich
Nietzsche.

Einar är en opraktisk ideolog, som vill
bygga ljusa arbetarhem — men arbetarna lona
hans goda uppsåt med strejk. Han får en
djupare inblick i den mänskliga naturen och
blir en så god lärjunge av farbror Torelli
(utmärkt typ) att han ger samvetets formel
med orden: »rakt som en stav ska det vara ...
men se det ska dansa två ormar kring
staven».

På samma strängar spelade hans nästa
skådespel »En strid på Devensö», som trots en
avsiktlig brutalitet är svagare — ja kanske
den enda produkt av Siwertz där han tappat
fotfästet i verkligheten (andra aktens sjövilda
slutscen, som man kunde ta för en elakt
maskerad ibsenparodi).

Till skillnad från den norske gnomen har
Siwertz emellertid en varm tro på barnets
frälsande och lyftande makt. Han betraktar
den ofruktsamma kvinnan, »vars sköte är en
grav», med en nästan gammaltestamentlig
ömkan eller ringaktning. Men när
modersdrif-ten tar sig formen av ett obetvingligt behov
av att adoptera en annan kvinnas barn med
den älskade mannen, står man inför en
konstruktion av manlig fantasi.

Sigfrid Siwertz har någon gång sagt, att
vår världsåskådning är ett komplement till
vår personlighet. Man finner ofta denna djupa
sanning belyst i hans verk. i »En strid på
Devensö» förlöjligar han den idealistiskt
anlagde, filantropiske, bleksiktige akademikern
Elof von Sack (som i olikhet med Einar
aldrig får sina visdomständer) och glorifierar
hans rustike halvbror förvaltaren, en fysisk
kraftkarl och en brutal handlingens man. Han

I62

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free