Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
en normal och lycklig kvinna. Att ett
adoptivbarn kunde en så kraftig verkan
åstadkomma, det förstår jag ej, men kloka och
normala kvinnor ha sagt mig, att det är
möjligt. Då så också Sigfrid Siwertz säger det,
får jag väl tro, att så är förhållandet.
Strindberg berättar, att en utpräglad
kvinnosakskvinna bara för att förarga honom, med
vilken hon inte hade något att göra, framfödde
»ett tendensbarn», och ehuru själv icke tilltalad
av det tendentiösa, tror jag dock att ett
dylikt är bättre än ett adoptivbarn. Om
emellertid adoptivbarnet undantages, fann jag
stort nöje av de många roliga typerna, av de
kvicka obanala replikerna. Sedan Tor
Hedberg gått bort, vem skulle kunna göra en
komedi här i landet med så mycket nöje för de
intellektuella, om vi så våga kalla oss. Livet
på takterrassen, förmodligen på Norr
Mälarstrand, med flirt, skämt och grön curaqao,
med den finske klumpedumpen till målare —
här var säkert ej Albert Edelfelt åsyftad —,
med riktiga tjuvar och med mycket
psykologiskt träffande behandlat erotiskt trassel var
i hög grad roande och försonade mig i
någon mån med det platta taket. Av den
sällsynt knölige målaren Armas — han var
Lydias extraordinarie älskare —■ hade Sven
Bergvall gjort något både mänskligt och
festligt. Men man satt och funderade över, om
han hade någon motsvarighet i vår tids
Stockholm.
Ännu mänskligare och mycket
sympatisk-var Armas’ ordinarie maka Anna—fru Märta
Ekström, som kom en att ännu en gång
känna beundran för bondförståndet. Ett
förtjusande litet stolligt våp, modisten Lilly
Vit-felt, spelades av fru Karin Molander.
Vackrast i min smak och verkligt rörande var
scenen i stadsbiblioteket mellan de två
antagonisterna Lydia och Lisa Anell—fru Maria
Schildknecht. Det låg något av årslånga
missräkningar, av sorg över att livet skänkt så
litet i den senares förtvivlade utbrott, och de
två kvinnorna, den lilla löjliga och den långa
ståtliga, förenades i en gripande försoning.
Tora Teje var kanske för bra och hånade,
klagade och älskade, så man undrade, om hon
skulle bli den rätta mamman för den lille
adoptivgossen.
Scenbild och regi av Olof Molander
tillfredsställde stora anspråk.
En resa i natten heter ett skådespel av
norrmannen Sigurd Christiansen. Han vann
Fot. Ahnberg Preinitz.
Sven Bergvall och Märta
Ekström i Jag har varit
e n t j u v!
priset i höstens romanpristävlan •—■ låter det
något vidare rekommenderande att ha
vunnit första priset i en romanpristävlan? — men
det är■ sant, det gjorde ju Selma Lagerlöf
med Gösta Berling, och då är det väl så. Han
kunde ha vunnit pris med denna pjäs i någon
dramatisk tävlan. Det är ej ofta en så väl
formad, klart och fast gjord pjäs nuförtiden
tillkommer och har ej heller ofta skett förr
i världen. Trots allt detta blev slutintrycket
ej riktigt tillfredsställande, och första akten
var så överlägsen, att det utmärkta stycket
föreföll att sjunka något mot slutet. Det var ett
mästarprov att utan några longörer kunna
låta två ensamma män mellan en vitstruken
cells murar utföra sin psykologiska tvekamp
så att intresset i salongen ej ett ögonblick
slappnade.
Nils Bru, spelad av Gabriel Alw, var en
ung bildad man, som hade — fallet hade
någon likhet med det finska drame passionel,
som för några år sedan utspelades -—■
mördat den man, som förfört hans fästmö och
sedan förföljde henne. Bru har inga
samvetsförebråelser. Han väntar att få komma ut
ur fängelset och råka sin fästmö—fru Märta
S — Ord och Bild, 41 :a årg-
"3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
