Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
Ekström. När de träffa varandra, förvånas
han åt hennes stelhet mot honom och får av
henne veta, att hon fortfarande älskar honom
men att hon under fängelsetiden givit sig åt
en annan. Då ramlar Brus hela logiska
försvarsställning. Han gav den mördades son
den ädelmodiga men falska underrättelsen, att
dennes fader varit utan skuld, och tar sedan
sitt liv. Var detta med den ädla lögnen
logiskt riktigt? Gör man så? Kanske sker det
med en dylik benhårt etisk mördare.
Verklig tragik låg över det hela; en
dyster nattlig resa i sorgens och dödsskuggans
dal fick man vara med om. Med en nästan
juridisk hårdhet resonerar Bru, och Gabriel
Alw gjorde den unge, av olyckan hårt
belastade mannen trovärdig. Han verkade i ali
sin inbundenhet och i ali sin komprimerade
lidelse värdefull. Ivar Kåge som
fängelseprästen fick utmärkt fram det kloka och
humana och gav god relief åt Alw. Den unga
flickan Inga Böhmer var så lågmäld och
förkrossad, att man ej fick mycket korn på
henne. Alla fru Ekströms tonfall voro emellertid
rörande äkta. Norrmännen äro ett dramatiskt
folk, det tänkte man hela tiden, och de ha
samtidigt sinne för äkta patos.
Stycket kan ha rätt till det viktigaste och
finaste betyget: äkta.
Jag vet ej om det är mest tjecken
Fran-tisek Langer eller Olof Molander vi ha att
tacka för den trevliga bearbetningen av
Charles Dickens’ berömda Pickwickklubb.
Hemtrevlig är nästan ett av de fula orden
nuförtiden, men det har en viss klang i mina och
mångas öron ej bara vid juletid. Det säges, att
tretusen personer förekomma i romanen, men
i pjäsen Pickwickklubb en förekomma
åtminstone ett par tjog på scenen, och det kunde
vara nog. Dockorna på rättssalens bänkar
verkade mer än onödiga, ja rent lugubra.
De voro kanske en eftergift för någon
beklaglig tysk modern teateridé. Men eljest var allt
fullt av oskyldig glädje. Till och med
bovarna och den moraliskt tvetydige domaren
föreföllo trevliga. Ja, det gjorde allt utom
första scenen på bysättningshäktet, där det
säkert såg lika ogemytligt ut som i
verkligheten. Det var en ej ringa förtjänst Olof
Molander här haft som regissör, och även
dekorationerna av Skawonius och John
Ericsson förde oss direkt in i 1820-talet. Nu vet
jag hur Samuel Pickwick Esq. såg ut. Han
liknade på pricken Ivar Kåge, löjlig och vik-
tig i början men hedersfarbror til syvende og
sidst. Det var en ganska betydande prestation
av den utmärkte skådespelaren. En annan
prakttyp var också Carl Barcklinds Tupman,
sötsliskig och liksom klippt ur ett litografiskt
album från 1820-talet. Herr Winnerstrands
Jingle visade oss den sympatiske boven så,
att jag knappast tror den kan göras bättre.
Något stiliserad men i alla fall riktig var den
utmärkte typbildaren Oscar Johansons
domare, borgmästare Nupkins. Den
världsbekante Sam Weller spelades av den ypperlige
Anders Henrikson. Han var torrolig men
tyvärr med accenten på torr. Dennes fästmö
Mary—Stina Ståhle var frisk och söt som ett
nyplockat stort svart körsbär. Hon kunde
göra anspråk på en tacksamhetsadress från
engelska tjänsteflickor.
Mrs. Sanders—Sonja Sjöstrands skånska
hörde ej riktigt till pjäsen men var så genuin
och rolig, att man satt och njöt kanske litet
olovandes. Och slutligen må av den oändliga
personlistan framhållas Mrs. Bardell—fru
Märta Ekström, som kom med den för vanlig
rättskänsla ofta så kränkande anklagelsen för
brutet äktenskapslöfte, vilken har gett
anledning till så mycken gemenhet och utpressning
i de anglosaxiska länderna. Det är ju
lugnande att veta, att engelsmännen ej ens under
den viktorianska perioden sutto inne med ali
dygd. Märta Ekström var behagfullt grotesk
och stilriktig i allra högsta grad.
Då Théåtre-Franqais — inte hela dess
sällskap, om man så får säga om dess societärer
och pensionärer — kom hit tack vare
älskvärdhet från fransk sida och tack vare
energiskt bistånd av herr Rolf de Maré, i högsta
grad värt erkännande, häpnade de, hörde jag
av en av dess medlemmar, över det ohyggliga
svalg, det enorma dike där orkestern sitter,
vilket på Operan skiljer seen och salong. Skall
man spela intimt, bör avståndet till publiken
ej vara för stort, och det främmande
språket, uttalat med fransk volubilitet och i
kultiverat låg salongston, var ej så lätt att
uppfatta ens av sådana som med lätthet läsa
franska. I Paris säga naturligtvis många:
nuförtiden kan man ej spela och tala på
Théåtre-Franqais. Det skulle eljest inte vara
en nationalteater. Men jag tror, att både
talkonst och spelkonst räcka till för oss. Mitt
personliga intryck av de franska skådespelarna
var, att bra många av dem voro högtbildade
personer, vilka med förbluffande intresse och
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
