Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Haydn och Sverige. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haydn och Sverige
med fastrar, mostrar och barnbarn som
till Barnakrubban i Betlehem eller till en
konungs ’Lit de parade’.»
Absolut oinskränkt hade Skapelsen väl
ej härskat, tills den sent omsider — dock
före domedag — upphörde att ges. »Genom
påstötning av tidningarna», skriver Carl
Bergö i sin bok om Frimurarebarnhuset,
»ha vid ett par tillfällen andra
musikstycken utförts — men försöken ha utfallit
till avgjort företräde för Skapelsen.»
Under ett helt sekel och två à tre decennier in
på ännu ett räknades sålunda detta
framförande som en säker inkomstkälla för den
välgörande institutionen. Här ligger nära
till hands att erinra om, hur i Wien en
förening, något motsvarande hovkapellets
förut omtalade kassa, på 1860-talet antog
namnet »Haydn» på grund av de inkomster
som Skapelsen vid jul och Årstiderna vid
påsk i många år inbragt. Även i flera
andra utländska städer har Skapelsen
liksom i Stockholm tjänat det dubbla
syftet att dels glädja och upplyfta sinnena,
dels göra väl.
Under medverkan av »samtliga» i staden
varande musikälskare — angavs det i en
stockholmsk konsertannons från 1807. I
främsta rummet Skapelsen, vars första
framförande ju betecknades som den
hittills största konsert i Sverige och för
vilken ej körer av yrkessångare räckte till,
gav incitamentet till bildandet av
musikföreningar ej blott i Stockholm, utan
också i många andra svenska städer, något
som kan konstateras i Musikhistoriska
museets på konsertdata (såväl som på
värdefulla allmänna litteraturhänvisningar) rika
kartotek. Så visade det sig även i Sverige
att Skapelsen — i likhet med och i ännu
högre grad än symfonierna — blev av
epokgörande betydelse för 1800-talets
offentliga konsertväsen; ett europeiskt undantag
från denna regel utgjorde endast i viss
mån England, där Händels — av Haydn
på ort och ställe beundrade — oratorier
redan tidigare tagit stora amatörkörer i
anspråk.
#
Efter detta längre uppehåll vid
Skapelsen, som motiveras av verkets betydelse
för svenskt musikliv, skall återupptas den
tråd, som velat följa Haydns successiva
introducerande här. Nästa körverk blev ett
Te Deum av »musices Doctor Joseph
Haydn», som gavs i november 1805.
Redan föregående år hade emellertid på
ett program förekommit en duett ur
Årstiderna, det världsliga motstycket till
Skapelsen.
»Af Musikaliska nyheter äger jag»,
skrev Silverstolpe 1800 från Wien, »för det
närvarande blott att meddela, att Haydn
nu arbetar på ett nytt Oratorium, kallat:
Årstiderna. Texten är af den lärde baron
van Svieten likasom till Skapelsen. Våren
är redan färdig, och arbetar Haydn nu med
ny drift sedan han för kort tid sedan hade
den lyckan att mista sin elaka hustru.»
(Roande är att läsa om unge Berwalds
sammanträffande med den gamla
musiklikgiltiga »doctorinnan», sittande i
trädgården med sina hundar och kattor, samt
hans uppgift att enligt uppfattningen i
Wien »vi ha att tacka Haydns mindre
lyckliga och barnlösa giftermål för det han
komponerat så mycket»). Det första
Wienframförandet 1801 bevistades av
Silverstolpe, som i sina »Återblickar» tillägger
att ansträngningarna vid verkets
fullbordande hotade att sluta den 68-årige
komponistens dagar.
Utom den redan omtalade duetten ur
Årstiderna kommo under de närmast
följande åren såväl andra enstaka solo- och
körnummer som hela avdelningar till
utförande. Åter ges här ett exempel på hur
en Haydn-melodi, som säkerligen gnolats
av många dåtida stockholmare, inspirerat
en skald. Det är J. O. Wallins romans
»Ord till en air i Haydns årstider» som
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
