Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bror Gadelius’ författargärning med särskild hänsyn till diktningens psykologi. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel H e r r I i n
domsmomentet stundom vara så
överväldigande, att dispositionsfaktorns betydelse
därigenom undanskymmes eller sättes ur spelet.
Till denna resumé måste vi här begränsa
vår översikt av det mest monumentala verk
av allmänt psykopatologisk och psykiatrisk
innebörd, som sett dagen i de nordiska
länderna. Hittills har det endast förelegat på
vårt eget språk. Det är emellertid numera att
motse, att man i en engelsk översättning
(verkställd av fru Anna Lamberg Wåhlin)
också utöver de skandinaviska råmärkena
kommer att få tillfälle att studera ett verk, vilket i
en sällspord grad förenar den vetenskapliga
gedigenheten och grundligheten ur
fackman-nasynpunkt med en klarhet och elegans i
framställningssättet, som låter läsaren
förnimma, att han i författaren till »Det mänskliga
själslivet» också står inför en personlighet
med stor konstnärsbegåvning. Detta Gadelius’
konstnärskynne har ock kommit honom att
inrikta sin uppmärksamhet på det
gränsområde av psykopatologien, som äger ett mera
speciellt intresse för förståelsen av den
bildande konstnärens och diktarens skapande
fantasi. Redan för mer än ett trettiotal år
sedan publicerade han under titeln Om
fantasien en mindre studie över diktningens
psykologiska betingelser, i den mån de kunna
vinna belysning av vissa företeelser inom det
sjukligt förändrade själslivet. Och han har
år 1915 i Ord och Bild publicerat en studie
»Sinnessjukdom, diktning och skapande
konst», närmast med anknytning till den
moderna expressionismens skapelser, vari han
sökt giva en fördjupad psykologisk förståelse
av riktningar inom den bildande konsten,
vilka lika starkt intressera honom såsom
abnormpsykolog, som de äro främmande för
hans egen syn på konstnärsgärningen såsom
en rent estetisk uppgift. I verket Det
mänskliga själslivet har han ock i stor utsträckning
tagit hänsyn till de estetiskt psykologiska
gränsproblem, som sålunda tidigare av honom
mera preliminärt behandlats. Sedan han
fullbordat detta verk, upptog han till en mera
ingående specialundersökning det problem, som i
studien Om fantasien en gång för längesedan
av honom skisserats och vars innebörd angives
i titeln på hans 1927 utgivna arbete Skapande
fantasi och sjuka skalder. Titelbladet säger
därjämte, att denna hans undersökning
särskilt har avseende på Tegnér och Fröding.
Att arbetet kommit att äga sin tyngdpunkt i
behandlingen av Esaias Tegnér, sammanhän-
ger åtminstone delvis därmed att
Fröding-problemet tidigare fått en lika ingående som
av sympatisk förståelse uppburen belysning
av en svensk psykopatolog, vilken själv
såsom läkare vårdade Fröding, nämligen den
numera bortgångne Uppsalaprofessorn Frey
Svensson. Dock har ju även Gadelius ägnat
detta problem så stor uppmärksamhet, att det
i titeln särskilt accentuerats. Detta beror
därpå, att Frödings skaldetemperament och den
därmed sammanhängande arten av hans
psykiska abnormitet företer en i stort sett polärt
motsatt typ till såväl Tegnérs
diktarindividua-litet, som till karaktären av hans psykopatiska
disposition och därav betingade
sjukdomsepisoder. Frödings själssjukdom faller inom
ramen av dementia præcox, ett av Emil
Kraepelin skapat kollektivbegrepp för några
psykiska sjukdomsbilder, vilka vid sidan av
vissa varianter i sitt framträdande dock äga
såsom gemensamma drag, att de i flertalet fall
utveckla sig i ungdomsåren eller i den
tidigare mannaåldern, med tendens att utmynna
i ett mer eller mindre prononcerat, oftast
obotligt slöhetstillstånd, samt att de påtrycka de
sjukas själsliv prägeln av en klyvning eller
splittring av personlighetskärnan, vilken av
den schweiziske psykiatern E. Bleuler
karakteriserats med termen schizofreni, ordagrant
betydande själssplittring. Den mera normala
temperamentstyp, som hos en individ
disponerar för en dylik själsrubbning, betecknas av
Gadelius med anknytning till en av Ernst
Kretschmer införd term såsom schizoid.
Denna typ har i 1800-talets tyska
litteraturhistoria en utpräglad representant i Hölderlin, som
efter en epok av förnämlig poetisk alstring
redan vid ett par och trettio års ålder
hemföll åt ett oavbrutet fyrtioårigt
slöhetstillstånd. En parallell härtill erbjuder den
finska litteraturhistorien i »Daniel Hjorts» skald
Josef Julius Wecksell, som slocknade redan
vid 24 års ålder för att i över fyrtio år
överleva sig själv. Inom det sista halvseklets
svenska konst och diktning möter Ernst
Josephson såsom deras närmaste motsvarighet
både i sin konstnärliga produktion och i sitt
levnadsöde. Till de typiskt schizoida
genierna i vårt land hör även Gustaf Fröding,
liksom arten av den själssjukdom, som hos
honom utvecklade sig, är en schizofreni, om
än med långt mindre utpräglad
demens-karaktär, än hos t. ex. Hölderlin eller
Wecksell. Gadelius anför härvid Frey Svenssons
ord: »Kampen mellan det sunda och det sju-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
