Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bror Gadelius’ författargärning med särskild hänsyn till diktningens psykologi. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bror Gadelius’ författar gärning
ka var hos Fröding särdeles uttalad», och
erinrar i detta sammanhang om att sådana
klenoder i vår litteratur som Hades- och
Gral-sångerna i »Stänk och Flikar» tillkommit
under en period i hans liv, då sjukdomen redan
på allvar börjat sitt nedbrytningsarbete.
Detta innebär i dementia præcox, att, såsom
Gadelius säger, själva resonansbottnen i vårt
själsliv skadas, att begären och drifterna
omvandlas, att våra timliga behov, farhågor och
förhoppningar förändras till missljud och
skärande dissonans.
Med den för honom egenartade förmågan av
djup och finkänslig psykologisk förståelse fortsätter
Gadelius: »Underliga hugskott, föreställningar om
besatthet och kroppslig påverkan, förföljelse- och
storhetsidéer kastas in i medvetandet och »rösterna»
(d. v. s. hörselhallucinationerna) förkunna för den
sjuke underliga ting.» »Men», tillägger han, >i
gynnsammaste fall kan den av naturen rikt
utrustade i sin begåvning äga en säkerhetsventil för
den sjukliga spänningens avflöde, och strängar med
en annan uppgift än de animalt-mänskliga
behoven stå då till reds att omsätta missljuden i sång.
En sådan människa förstummas ej av sina kval,
och den stegrade affekten kan få ett annat avlopp
än i ohjälpligt förryckta fabulationer. Så förhöll det
sig med Fröding. Hans fantasi fastnade aldrig i
de absurda idéernas sumpmark. Han lyfter sig
därur genom att fasthålla vid sin kallelse.»
Den personlighetssplittring, som är
schizofreniens särmärke, kan lätt få karaktären av
en ren s. k. depersonalisation, en förlust av
patientens känsla av sitt eget jag såsom en
självständig individualitet. Hölderlin gav
uttryck däråt i självbekännelseorden: »Ich bin
nichts mehr, ich lebe nicht mehr gerne.» Och
Fröding har under sin sjuktid på Uppsala
Hospital tolkat en sådan vad jag skulle vilja
kalla personlighetsavveckling i orden:
»Han kunde ej mera förnimma,
sig själv såsom jag och förnuft,
han blev till en irrblosstrimma,
han kände en ljuvhet att simma
i månljus vid midnattstimma
som fukt och som skimmer och luft.
Den klyvning eller splittring inom
själslivet, som möter i dementia præcox, återfinnes
med en egenartad karaktär också i hysteriens
sjukdomsbild, vars frändskap med
schizofrenien av den vida mera fatala præcox-typen
speciellt av Gadelius starkt har betonats. Sin
mest alldagliga motsvarighet äger en dylik
själssplittring i distraktionstillstånd, där ju
vad Gadelius kallar jagbetoningen av
själsförloppen stundom kan bliva så svag, att den
tankspridde efteråt förlorar varje hågkomst
av vad han i distraktionsögonblicken gjort
eller sagt. Hans likhet med en sömngångare
blir härvid påfallande, så ock med de
spiri-tistiska medier, som i trancetillstånd tala
eller skriva ting, varom de sedan ej hava någon
aning. Med en sömngångares funktioner har
själve Goethe jämfört vissa av sina
skaldeproduktioner. Och i nordisk litteratur har
Knut Hamsun i Sult en av Gadelius anförd
passus, som på ett liknande sätt
karakteriserar det undermedvetna, nästan automatiska
sätt, varpå diktarens inspiration så ofta
uppträder. Att också vetenskapsmannens
snillrika ingivelser kunna äga en sådan karaktär,
belyses av Gadelius med de omständigheter,
varunder Henri Poincaré enligt egen skildring
upptäckte en ny klass av de s. k. Fuchsiska
funktionerna inom den högre matematiken.
Ur en dylik synpunkt karakteriserar Gadelius
den skapande fantasiens väsensart såsom »ett
slags produktiv tankspriddhet, varunder
eftertanken med så lätt hand leder ingivelsen,
att dennas alla möjligheter, även de
brokigaste och mest bizarra, kunna tillgodogöras.»
Den undermedvetet impulsiva, att icke säga
demoniska karaktären av genial ingivelse
framträder starkast hos snillen med schizoid
temperamentstyp och med därmed följande
anlag för utbrott av schizofren själssjukdom,
såsom hos Gustaf Fröding. De känna sig ofta
själva såsom nästan passiva avlyssnare av
vad inspirationens genius tillviskar dem. Och
Gadelius finner ur denna synpunkt Frey
Svenssons karakteristik av Gustaf Fröding
såsom en lyssnartyp vara träffande, om han
ock samtidigt betonar att Fröding äger detta
»intuitivt schizoida» drag gemensamt med de
flesta skalder, »vilka med en nästan primitiv
religiositet mottaga ingivelsen som en gåva
från höjden», eller som han på ett annat ställe
säger, känna sig därav gripna så som det
gamla testamentets profeter eller som
religiösa människor i extatiska ögonblick än idag,
när de ryckas med av tungomålstalandets
påtaglighet.
Men även om den skapande fantasiens
undermedvetet impulsiva inspirationskaraktär är
starkast utpräglad hos de schizoida
genityperna, så gör den sig dock även gällande hos
snillen av den temperamentstyp, vari
Gadelius konstaterar den direkta kontrasten till
den schizoida och som han med Ernst
Kretschmer betecknar som den cykloida eller med en
förut av Kahlbaum införd term den cyk-
Tös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
