Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A I got W e r i n
att utbilda sin konstnärsindividualitet. Det
gick inte att kväva »kvinnonaturen». Sedan
alla illusioner brustit — även den att
Brandes skulle ha något att ge henne — skrev
hon de isande klara orden: »Livsintensiteten
är borta. Det är som om någonting inuti
mig hade blivit knäckt. Det är det
småegois-tiska jagets allra hemligaste fjäder, tror
jag.»
Linder, som visar hur konsekvent denna
historia utvecklas, kallar den en
»individualismens tragedi». Han jämför den med
Ibsens Rosmersholm och ger därmed en
tillfyllestgörande förklaring av det mäktiga
intryck som detta drama gjorde på Ernst
Ahlgren.
Saken har emellertid flera sidor, vilka
Linder även belyser. Ernst Ahlgrens
levnadsomständigheter hade drivit henne att omfatta
den högtsyftande abstrakta
konstnärsromantiken, men egentligen passade den hennes
natur vida mindre än Ibsens. Med ali sin
»romantik» var hon en sund vardagsmänniska,
som fann sig konstnärligt till rätta i robusta
och humoristiska skånska folklivsskildringar.
Hennes goda bondförstånd reagerade mot
Ibsens hysteriska idealism. Linder säger
fyndigt att i Ernst Ahlgrens sista arbeten de
Ibsenska valkyriehjältinnornas plats intages
av skånska bondkvinnor. Av samma skäl,
skulle det kunna tilläggas, som Strindberg,
när han skrev Giftas, fann äktenskapets idé
bäst realiserat bland bönder. Ernst Ahlgren
lyssnade också villigt till Strindbergs
naturalistiska Giftasprotest mot Ibsen och hans
svenska anhängare. Hennes egen protest hette
Fru Marianne. Marianne före omvändelsen
är motbilden till Selma i Pengar, en
bortkollrad dockhemsfru, en karikatyr av den
individualism med romantiska anor som genom
Ibsen blivit en ingrediens i den speciella
åt-tiotalsideologien. Linder fäster
uppmärksamheten på en seen mellan Marianne och Börje,
som visar att författarinnan löst sig från
denna radikala ideologi och kommit att
erkänna traditions- och släktskapsbanden:
— Brukar du läsa i den här? sade hon och
lade handen på en stor Melinsk bibel med
silverknäppen, som låg på ett annat litet bord.
— Nej. Men mor har en likadan, svarade Börje.
—• Har du den bara för det! Marianne höll på
att brista i gapskratt.
Börje såg på henne med sin trovärdigaste blick.
Jaa, sade han långdraget. Han kunde icke
tänka sig vad hon fann för löjligt i det. Han
tyckte det var så naturligt.
Han fann det naturligt, det är som ett svar
på Brands replik till Agnes, som bett honom
ta hänsyn till sin moder: »Jeg har ej ret at
dyrke guder i min æt.»
Den Marianne, som efter bekantskapen med
Pål Sandell lägger undan missromanerna och
kultiverar sin smak hos Flaubert, Bourget,
Maupassant och Baudelaire, håller emellertid
på att angripas av en ny tidssjukdom. Det
är den viljelösa, dekadenta naturalism som
Ernst Ahlgren såg resa sig på nära håll i
Ola Hanssons och Stella Kleves författarskap
och som hon avvisade i Påls gestalt. Också
den tog en form av romantiskt esteteri, blev
en modesak för författare och för
litteratur-fördärvad över- och medelklass. Ernst
Ahlgren, som instinktivt hatade och föraktade
denna litterära värld (på samma gång som
hon önskade tillhöra den), gjorde sig ett nöje
av att för den presentera den enkle, oestetiske
och till synes ointressante söderslättbonden
Börje Olsson. Han representerar en
naturalism av humant och sunt optimistiskt kynne,
liknande den Strindberg gjorde sig till
talesman för i sitt rousseauanska skede.
»Romanen var slut, dess hjälte försvunnen»,
heter det då Pål rest sin kos. Både han och
den Marianne som dragits till honom höra
till romanen, till »romantiken». Börje hör
däremot till verkligheten, är själva
verkligheten i de ögonblick då hans personlighet
växer till en symbol.
Saken har ännu en tredje sida, den som
berördes redan i början av denna recension.
Den abstrakta romantik som närdes hos
Ibsen möttes inte bara av vardags- och
verklighetsmänniskans protest. Mot den reste sig
också en romantik av ursprungligare,
verkligare slag, en blodets romantik. Därom skrev
Ernst Ahlgren i dagboken, medan hon höll
på att sluta Fru Marianne: »Det finns ett
ord för vilket jag krymper mig som en stor
dogg för hundpiskan: det är romantik. Men
jag, som endast med yttersta motvilja
bekvämar mig till att läsa en roman, jag har icke
fått denna romantik av böcker, den är icke
löst påklistrad, den kan därför icke plockas
av mig; den ligger mig i blodet.» Också
den finns hos Börje, vilket kanske först
överraskar men är helt konsekvent: av romanens
personer är han den som har rötterna
djupast i naturen. Detta drag kommer fram då
Börje berättar för Marianne om
vällingklockan, som förr varit skeppsklocka och som
han köpt på en strandningsauktion. Han hej-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
