Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturalism och romantik
dar sig då han ser hur skrämd hon blir. »Det
var alldeles omedvetet han talat med något
av folkets vilda, mörka patos, — den, som
diktat alla spökhistorier.»
Denna vildare och mörkare romantik finns
bara som stänk i Ernst Ahlgrens diktning,
men den höll på att bryta sig väg, så som
den något senare gjorde hos Jonas Lie. Onde
magter och Trold inta i hans produktion en
plats motsvarande Den bergtagnas i Ernst
Ahlgrens. Detta drama blev ett fragment, och
den tragiska konstnärsroman, Lady Macbeth,
som hon sett fram mot som sitt stora verk,
blev helt oskriven. Efter att ha konstruerat
fram dess karaktär ur det tidiga
romanfragmentet Francesca Cervani säger Linder:
»Möjligt är att Lady Macbeth verkligen
kunde ha blivit Ernst Ahlgrens ’stora roman’,
om hon fått tillfälle att utföra den.
Måhända skulle hon i den ha funnit uttryck för sin
psykologiska begåvning på ett helt annat sätt
än i sina båda typiska åttitalsromaner. I
varje fall skulle då författarskapet bättre än
nu ha täckt författarpersonligheten. Först
Lady Macbeth kunde ha gjort full
konstnärlig rättvisa åt den mörkt romantiska sidan
av Ernst Ahlgrens väsen och därigenom även
skänkt ny relief åt Fru Mariannes och
folklivsskildringarnas nyktra och behärskade
vardagsrealism. Man får därför ej vid ett
studium av Ernst Ahlgrens romaner förbigå
Lady Macbeth.»
Sten Linders avhandling lägger väsentliga
drag till vår bild av Ernst Ahlgren och
utgör dessutom en i mycket grundläggande
undersökning av det litterära åttiotalets
motiv-och idékrets. Som det intressantaste vill jag
räkna avsnittet om Francesca Cervani (och
Lady Macbeth) och de med behandlingen av
Ibsen-inflytandet förknippade analyserna.
Relativt mindre av nytt ger kapitlet om Fru
Marianne, vilket är naturligt, då denna roman
och den sida av författarinnan som den
representerar varit mer beaktade av forskningen.
Till full förståelse av Fru Marianne torde
man för övrigt inte kunna komma förrän
Ernst Ahlgrens dagbok blivit i sin helhet
tillgänglig. Linders påstående att hennes
förhållande till Georg Brandes icke hunnit anta
någon allvarligare karaktär, när romanen
avslutades, är säkerligen oriktigt. Man måste,
som Böök redan gjort, räkna med det som
en faktor vid romanens tillkomst. Ingrid af
Schultén har pekat på uppgörelsescenen
mellan Marianne och Börje i bokens slut och
framhållit dess likhet med en seen mellan
Elsa Finne och Ivar Mörcke i Lundegårds
roman. Denna Marianne känner och talar
annorlunda än den tidigare, hon vet vad
kärlek är och vad det vill säga att missförstås
och avvisas av den man hon älskar. »Detta
var således att älska? Detta, att lida så
bottenlöst! ... detta?» Mariannes bittra
reflexion är utan tvivel författarinnans egen.
»Hon skulle tilltvinga sig hans aktning, hans
intresse, hans tillgivenhet.» Den föresatsen
hade också Ernst Ahlgren, och romanen Fru
Marianne var en del av hennes strävan; hon
trodde att den skulle vinna Brandes’ aktning.
Verkligheten lyser sålunda igenom på många
ställen. Man kan peka på slutuppgörelsen
mellan Pål och Marianne, en seen som i
likhet med den förra fylles av starkare liv än
boken i övrigt. Den Pål som förebrår
Marianne hennes halvhet, vars ord falla över
henne som käpprapp, synes ha lånat röst och
temperament av den man som stått modell
för Ivar Mörcke och för Gustave Alland i
Den bergtagna. Men mot scenens slut skiftar
han ansiktsuttryck och ton; han talar om sin
livströtthet och sitt ömhetsbehov: »Ah, fru
Marianne, ni vill inte stöta mig bort! Ni vill
låta mig leva. Ni vill låta mig glida
omkring som en skugga här, i ert hem. Jag
begär ingenting annat. Jag skall gå undan för
er som hunden, ni bara behöver vinka åt,
och han går. Men ni skall vara vänlig som
ni varit; stilla som ni var den första tiden,
överseende som om jag vore en stackars sjuk.
Ni skall inte driva mig bort, fru Marianne.»
Här äro rollerna bytta så, att det mera
stämmer med verkligheten. Här tänker och talar
Pål som Elsa Finne, som Ernst Ahlgren. Här
är hans ton densamma som i avskedsbrevet,
vari han talar om självmordet så som Ernst
Ahlgren senare i sitt avskedsbrev. Hennes
ord föllo lika definitivt resignerat som Pål
Sandells: »Detta var enda sättet, sådan som
jag nu en gång var.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
