Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A I got W e r i n
på slättbondens klara och oanfäktade sätt,
Strindberg däremot en ängslig grubblarnatur.
Då Strindberg analyserade sig själv i
Tjänstekvinnans son, kom han till det
resultatet att han var en »dubbelnatur», en
»övergångsformation» mellan romantik och natura-’
lism. Ett par år senare gjorde Fröding
samma iakttagelse beträffande Zola. Det var i
den lilla skarpsynta uppsatsen Naturalism och
romantik, i vilken han med anledning av
romanen La bëte humaine visade att den
naturalistiske stormästaren i vissa fall var en
naiv, lössläppt romantiker, en själsförvant
till Hugo, Hoffmann och H. C. Andersen.
Fröding nämnde också Strindberg i
sammanhanget. Kanske tänkte han på Den
romantiske klockaren på Rånö, som han tidigare
läst och recenserat. Denna
naturalistisk-ro-mantiska novell för likaledes tankarna till
Hugo, Hoffmann och Andersen.
När Göran Lindblad skrev om Strindberg
som berättare, satte han den nyss anförda
Strindbergska självanalysen som motto på
arbetet och angav därmed vad som för honom
hade varit den väsentliga synpunkten. Han
gjorde oss närmare bekanta med den
Strindberg som var en son av Karl XV :s
tidevarv med dess idylliska borgarromantik,
som i sin ungdom var med och
uppvaktade Sehlstedt med kvartettsång och på
äldre dagar följde samme författare i
spåren i Trefaldighetsnattens hexameterskildring
av svensk sommarnöjestrevnad. Tydligare
än förut framträdde genom Lindblads
avhandling det svenska, ljust idylliska draget
hos Strindberg, vilket den utländska
publiken och kritiken alltid haft så litet sinne för.
Lindblad presenterade också Strindberg
som en elev av Dickens och H. C.
Andersen, båda naiva, fantasibegåvade och
humoristiska berättare, med vilka han tydligen
känt frändskap. Om sin förbindelse till
Andersen talade Strindberg vackert och
uppriktigt i en artikel 1905, vid hundraårsminnet
av sagodiktarens födelse. Han erkände att
Andersen följt honom från hans barndom,
då han i dennes sagovärld såg en
häpnadsväckande kontrast till sin egen onda och
kär-lekslösa, genom åttiotalet, då alla gamla
sanningar, även sagornas, sattes under
diskussion, och fram till skrivande stund.
»Andersen håller sig», säger han, och han menar då
inte bara sagornas konst utan också deras
sanningar. Under sitt utilistiska och
ateistiska skede hade han Andersen med i det lit-
terära bagaget utan att egentligen vara ense
med honom. När han skrev sin
hyllningsartikel, hade han återvänt till den religiösa
romantiken och kunde dela Andersens
barnatro. Slutsatsen bör bli att Strindberg under
detta senare skede lärt mest av Andersen,
en slutsats som också dragits av Vagn Børge,
en ung dansk litteraturhistoriker, i den
komparativa studien »August Strindberg og H. C.
Andersen».
Det stilistiska inflytande från Andersen
som Lindblad — med begagnande av Blancks
uppslag — velat finna i Strindbergs tidigare
produktion, särskilt i skisserna Från
Fjärdingen och Svartbäcken, är Børge böjd för
att ta mindre allvarligt. Man kan anmärka
att vissa av Lindblads paralleller, som han
ställer sig skeptisk mot, te sig lika väl
grundade som hans egna. Vad detta stilistiska
problem beträffar, torde det kunna lösas endast
genom en allsidig undersökning av den
Strindbergska språkstilens uppkomst. När
Strindberg löste upp den klassiska perioden, som
klingar så magnifik ännu i Rydbergs essayer
Romerska kejsare i marmor, så var det
naturligt talspråk som trängde in i skriften.
Men i Strindbergs direkta och konkreta
uttryckssätt spåras också litterärt inflytande.
Från Heine och Dickens, men också från
Andersen, om vilken Edv. Lehmann skrev:
»Andersens diktion er ubestikkelig, naar han er
paa højde med sig selv, altsammen lige ud
af posen; og dette er den moderne prosas
princip, virkeliggjort med mesterskab midt
i en tid, da den retoriske og kancellistiske
prosa endnu stod i tykkeste flor.»
I enlighet med sin tes att Andersens
inflytande på Strindbergs tidigare diktning är av
formell art behandlar Børge 1870- och
1880-talens produktion relativt summariskt i det
första kapitlet »Før Inferno». I samband med
en skiss av Andersen-inflytandet på svensk
diktning fore Strindberg ställer han här
också den berättigade frågan, i vad mån man
bör räkna med indirekt påverkan i
Strindbergs fall. Han stannar vid sagospelet
Lycko-pers resa, vars Andersenska karaktär Lamm
framhållit, Den romantiske klockaren på
Rånö, Blomstermålningar och djurstycken
och, något längre, vid Fabler. Han visar
dessa senares släktskap med intellektuellt
betonade sagor av typen Den stora sjöormen
och säger fyndigt och träffande om
laboratoriefantasien Naturligt urval, att »Andersen
mødes med hele Kontrasten i Naturalisten
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
