Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prinsessan av Sagan och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma S öder h jei m
Hertiginnan av K11 r l a n d.
M i n i a ty r m à l n i n g.
Grevinnan Kva Armfelt, Abo.
sig till det lilla riddargodset Löbichau,
icke långt från Leipzig, vars
rosenträdgårdar och idylliska skönhet voro vida
kända och omtalade. Hertigen var
gammal och sjuk, bosatt för det mesta på sitt
gods Nachod — i sina brev benämner
Wilhelmina honom aldrig annorlunda än
»hertigen», vilket säkerligen bevisar det
kyliga förhållandet mellan far och döttrar.
Det var hertiginnan som upprätthöll
prestigen, och hon gjorde det på ett
glansfullt sätt. Hon var en strålande
representant för vad som under kristiden
återstod av de öppna tafflarnas, börsarnas och
hjärtanas gyllene ålder och för den klass,
där rundhäntheten var ett naturligt
uttryck för hög börd, stolt sinnelag, ädel
karaktär och ett känslofullt och vekt
hjärta. I memoarlitteraturen och
tidskorrespondensen nämnes hennes namn
ungefär lika självklart som om hon varit
en kunglig person, männen äro
oförbehållsamt beundrande, hennes medsystrar
förhålla sig däremot något mer
reserverade. »Hennes furstliga förmögenhet
till-lät henne att föra ett stort hus», skriver
grevinnan Potocka om henne, »och alla
människor ävlades om att få umgås med
henne. Talleyrand var ej okänslig för
hennes behag . . . Det var god ton att
beundra allt vad hertiginnan gjorde. Man
beundrade framför allt hennes charmanta
toaletter och blixtrande juveler. Jag har
mer än en gång sett henne anlända vid
midnatt för att visa en ny toalett eller ett
nytt smycke — vilket man ju annars inte
just gör när man är över 20 år . . .»
Axel Fersen har mycket att förtälja om
hennes godhet och ömsinthet under den
tunga vistelsen i Karlsbad 1799, då
syskonen Fersen hade sorgen att förlora sin
gemensamma och närmaste vän, baron Evert
Taube. Axel Fersen skriver om henne:
Hertiginnan av Kurland är trevlig, vänlig,
tillmötesgående och har en vacker figur, men
är litet för mager och har ett alltför spetsigt
ansikte samt för lång hals.
Och efter Taubes död antecknar han:
Hertiginnan av Kurland kom strax och
hälsade på min syster. Det fanns inte något prov
på vänskap och känslighet, som den älskvärda
hertiginnan inte skulle visat oss, och hon gjorde
det på ett verkligt rörande sätt . ■ . Hertiginnan
av Kurland följde med mig till protestantiska
kyrkogården, som ligger invid den katolska.
Men efter de svårigheter man där gjorde
angående den plats, som skulle väljas, beslöt hon
sig för att taga hans stoft med sig till Löbichau,
sitt gods, där hon skall uppföra ett gravvalv åt
honom. Hon kom två gånger om dagen och
hälsade på Sophie. —- — — Sophies sorg är
mycket stor. Den enda som kunde trösta henne
var hertiginnan av Kurland. Hon hade låtit
förvandla i aska baronens hjärta och gav det
åt Sophie i en medaljong.
Att denna främmande dam förband sig
att taga baron Taubes stoft med sig och
resa ett gravvalv över honom, kunde
säkerligen inte berott på andra motiv, än att
hon i längsta utsträckning hyllade budet:
»amitié oblige», eller måhända det som
bjuder att »din väns vän skall du också
en vän vara». Låt vara att hon kunde känt
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
