Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prinsessan av Sagan och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessan av Sagan och G u s t a f M a ti r i t z Armfelt
Utanför staden leder en trevlig väg upp till
en bergshöjd, som kallas Parnassen, där en
emigrant inristat rätt vackra verser. Åt ett
annat håll ligger ett tempel, byggt för Hertiginnan
av Kurland och tillägnat vänskapen. Där äro
inskrivna massor av verser på latin, italienska,
franska och polska m. m. Högre uppåt berget
ser man en ganska nätt eremithydda. En väg
leder till Posthaus med en salong för baler och
utflykter. Därifrån fortsätter en förtjusande väg
utmed floden till Freundschaftssitz, varest
finnas otaliga inskriptioner på alla möjliga språk ...
En massa svenskar vistades i Karlsbad
under dessa åren — Axel Fersen, Sophie
Piper och hennes dotter, baron Evert
Taube, Sophia Albertina och hennes
famösa »syster» Lolotte Stenbock, samt
Marianne Pollet, som har lämnat oss
anteckningar om livet här, Gustaf Mauritz
Armfelt, hertigparet Carl och Fredrik
Adolf, hertig av Östergötland.
När vi studera svenskt hov- och
fursteliv i Europa på 1700-talet, tvingas vi
oavbrutet att göra reflexionen att Gustav
III :s Sverige dock måtte betytt enormt
ute i Europa — mer än hans politik och
hans person, vid vilka det alltid häftade
en bismak av Don-Quixoteri. Det var hans
hov, hans aristokrati som gav det svenska
en sådan väldig reklam under några
årtionden : den gedigna utbildningen, det
fulländade hovmannasättet,
språkkunnigheten, berestheten och belästheten —- allt
detta dessutom parat med pålitlighet,
tapperhet, hederlighet och ett slags
oschosig-het, som säkert gjorde mycket intryck på
utlänningar. Det svenska chevaleriet
inkarnerades i Europas ögon främst i två
representanter: Axel Fersen och Armfelt,
båda romaneska personer på grund av
sina levnadsöden och sin trofasthet mot
de monarker de tjänat.
Armfelt hörde ju till de irrande
existenser, vilka voro predestinerade att
upptagas i denna främlingssocietet. Han
ansågs icke äga någon börd att tala om, men
hans reputation som lojal undersåte och
kungavän och som offer för »jakobinska»
intriger var i stället enorm i hela Europa.
Duchesse d’Abrantés, som ofta
återkommer till att tala om honom, ger följande
smickrande karakteristik:
M. Armfelt était remarquablement beau et
très grand. Hans ansikte var imponerande, och
under en lugn och till och med kylig yta doldes
de mest våldsamma passioner. Han älskade
konsten, och konstnärerna sågo i honom inte
bara en konstälskare utan även en beskyddare.
Han hade rest i alla delar av Europa, talàde
alla språk och skrev dem med samma lätthet.
Jag har råkat honom inte bara i Frankrike,
när jag var där, utan på en mängd av mina
resor. Jag har sällan träffat en människa, som
fört en så intressant konversation, inte bara på
grund av vad han berättade utan därför att han
berättade på ett så charmfullt sätt. Han talade
med minimal brytning, ja nästan inte alis. Han
ägde ett slott Amine1 (ett typiskt arabiskt namn).
Han var känd i hela Europa genom sina
ridderliga dygder och på grund av sin så hängivna
och oegennyttiga tillgivenhet för sin konung,
som han sörjde fortfarande precis som vid hans
död. Kvinnorna sätta oerhört pris på en
trofast hängivenhet, emedan medvetandet om en
sådan öppnar för dem själva världar, som kunna
tänkas bli fulla av paradisisk ljuvhet — ty
den som kan ge sitt liv för en vän kan tänkas
kunna ge det också för en väninna . . .
Hertiginnan av Kurland hade också
kommit bort från sitt ursprung, men inte
alldeles tomhänt och hemlös som de flesta
andra högaristokratiens spetsar. Efter en
lång regering hade hennes gamle make
förlorat sitt hertigdöme Kurland till ryska
kronan, men Katharina II hade gett
honom strålande vederlag i form av
lukrativa gods i Tyskland och Böhmen. I alla
händelser hade familjen nog för att
tilllåta sig en furstlig livsförsel. På sitt
furstendöme Sagan i Schlesien kunde
hertiginnan emottaga nära ett hundratal
gäster på samma gång. I det praktfulla
palats, som fursteparet köpte sig i Prag,
förde hon ett mondänt huvudstadsliv, och
ville man »leva med naturen» drog man
1 Åminne.
I79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
