Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G: s o n Bers:
Lapplandsbesökare hade icke så lätt att
riktigt tillgodogöra sig vad en vistelse där
kan bjuda på, men lyckligtvis fanns Ernst
Didring där, kommen bara några dagar
tidigare. Han hade rest och bott i
Lappland förut och älskade det. Ingen kunde
bättre än han förmedla kunskap om
denna främmande värld och ingiva en annan
sin kärlek till den. Tack vare honom vart
vistelsen i Abisko en tid av ogrumlad
trevnad och full av intresse.
De yttre omständigheterna voro annars
icke gynnsamma. Det strålande solskenet
och den starka sommarhettan, som rått
hela tiden förut, övergåvo oss ganska snart
för att endast kortare stunder då och då
komma tillbaka. Mestadels var det tjock
dimma, som övergick i strömmande regn,
och envist regn, som stillnade av till täta
töcken, överallt gick man i vatten, och i
härbärget var det kallt. Ingenting kunde
störa Didrings trygga lynne, det var
oberoende av barometern — i lycklig motsats
mot mitt — och tack vare hans energi
tillbragte vi likväl större delen av tiden ute
i fria luften. Lyckligtvis fingo vi belöning
i långt flera vackra timmar än om vi
suttit stilla i Abisko; vädret skiftade om efter
en mil eller ett par, regnmolnen kommo
och gingo, och rätt vad det var lågo
vidderna framför oss i klarhet och ljus. Han
kände till trakten och njöt av att få visa
den, han visste allt möjligt om det stora
järnvägsbygget till Riksgränsen och
berättade ypperligt. Ibland hade vi sällskap
av Karl Tirén, som byggt sig en stuga
på Nuoljafjällets sluttning, var en lika
stor Lapplandsentusiast som Didring och
en utomordentlig kännare av lapparna.
Jag är glad att jag lärde känna Ernst
Didring uppe i fjällvärlden. Han var en
friluftsnatur och handlingsmänniska, som
levde upp och föryngrades, när han kom
ut i vildmarken och bland människorna
där. Då vi vandrade ikring i
vårlandskapet vid Torneträsk, där sommaren stod
färdig efter några dagar, var det sällan
naturen han talade om. Människorna hade
hela hans intresse. På väg bort emot
Lappportens mäktiga pass talade han mest om
nomadernas vägar och vandringar, vid
Silverslöjans underbara vattenfall
berättade han om järnvägsfolkets vanskliga och
isolerade liv däruppe, sedan den långa
vintern brutit in. Landet är bara myr och
berg, berg och myr— och en slingrande,
smal linje av skenor, vid vilken på
bestämda avstånd en eller ett par stugor kletats
till. Vid malmbanan klänger sig allt
mänskligt fast som ej är lapskt. Det är
oändligt långt ner till Kiruna, där läkaren
bor, ännu längre till kyrkan i Jukkasjärvi.
Med långa mellanrum far ett rasslande
malmtåg förbi den lilla banvaktsstugan.
Stjärnenatten är långt praktfullare än
söderut, och ändå sade en stationskarl: »Den
trycker, det känns ibland som om
stjärnorna hängde ner så långt att de dunkade
en i skallen.» Vilka mödor, vilka
sorgespel häruppe Didring kände till och
berättade! Och när vi knogade oss uppför
Nuolja genom björkhulten med deras
violettskiftande späda bladverk, medan
lem-lama i massor sprungo förbi oss, de små
renarna trippade i trav på sina sneddande
färder uppåt och nedåt, var det inte
naturlivets under Didring underhöll mig med
utan historier om lappar och rallare från
åren för järnvägsbygget. När jag
tjusades av den enda vassa, skarpspetsade
fjälltoppen bland alla de runda, nästan
gemytliga bergen, det isvita Somaslaki med dess
gnistrande eviga snö, delade han
visserligen min hänförelse, men ödslade inte
många ord därpå utan talte om naturens
inflytande på människosinnena i detta
snöns, mörkrets och köldens rike. Nere
vid själva Abisko eller då vi gingo på
banan väster- eller österut fanns det ännu
mer att berätta om. Där funnos de
övergivna, sönderfallande hyddorna, där
rallarna bott: litet torv, en mängd korruge-
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
