Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i d r i n g
rad järnplåt, ett bleckrör, som varit
skorsten och massor med rostande
konservburkar i gräset — det var minnena från den
historiska epoken, vilken stod upp, redan
halvt legendarisk, till nytt liv i hans
berättelser. Hela nejden fick fördjupat
intresse och vart skådeplats för mänsklig
historia.
Han var en idealisk kamrat: godlynt och
förnöjsam, anspråkslös och finkänslig,
okonstlad och hjälpsam. Jag har aldrig
haft anledning att förändra den
uppfattning av honom, som jag vann då. Han var
en av de bästa människor jag känt.
II.
1906 hade Didring, trettiåtta år
gammal, ännu icke offentliggjort mer än några
smärre berättelsesamlingar och ett par
skådespel. Han var osäker, om han
någonsin skulle få tillfälle att ägna sig
någon längre tid åt litterärt skapande, ehuru
det var hans käraste önskan. Hans
tålmodiga, segt energiska natur ägde icke den
hänsynslöshet, som kastar alla plikter å
sido för att tillfredsställa sig själv.
Försakelser och svårigheter under yngre år
hade ytterligare skärpt hans motvilja mot
att tvinga sig till vad han så länge längtat
efter. Alltför sent fick han luft under
vingarna; som så många andra svenska
författare hölls han länge nere av små
förhållanden. Han hade verkligen haft behov
av energi. Båda föräldrarna voro äkta
smålänningar, som kunde ge den i arv åt
de tre sönerna. Ernst var född
stockholmare; hans riktiga barndomshem låg
Humlegårdsgatan 16. Fadern var litograf,
lönen var inte stor, det krävdes mycket
släp och knog för att sönerna skulle få
undervisning, men vad arbete och
uppoffringar kunde göra, det gjordes. Hemmet
gav rik näring åt de ideella intressena.
Målningar och teckningar voro för
husfadern inte bara ting, med vilka han tvangs
att syssla yrkesmässigt utan ämnen för
studium och intresse. Han sjöng gärna,
och läsning tillhörde hans käraste nöjen.
Det var i Östermalms barndom, och
Didrings uppväxtår förflöto i den
omgivning, som skildrats i Gustaf Jansons »Det
gamla huset». Snett emot hemmet låg ett
av »drottning Kristinas jaktslott», som
man brukar säga, på vars stora tomt alla
grannskapets barn kunde leva rövarliv.
Varje första maj drog Karl den XV :s
granna kavalkad förbi, ivrigt beglodd av
ungarna. Ernst började sin skolgång i
folkskolan, fick sedan nybakarestut i
Ladugårdslands allmänna läroverk — med
Hjalmar Söderberg och Gustaf Janson
som kamrater — och var en hoppgivande
lärjunge, som både fick premier för flit
och kunskaper och befordrades till
rotmästare i gymnastiken. I sinom tid
flyttade han över till Norra latin men
stannade där bara ett par år. Det gästfria
hemmet, som stått öppet för sång, dans och
lekar, fördystrades av ekonomiskt
trångmål. Ernst miste lusten att fortsätta
läsningen och sökte sig plats. Han fick
anställning i en mystisk tegelskoj araffär, där
han ömsevis eldade kakelugnarna och
skötte städerskans syssla eller skrev brevkort
om besynnerliga offerter — episoden går
igen i Erik Valerius’ självbiografi i
»Spelarna». Därifrån undkom han oskadd och
vart sedan e. o. i järnvägsstyrelsen.
Lönen gav honom möjlighet att hjälpa till
hemma, och det återskänkte honom
levnadsmod. Skolårens friluftsliv med
»indianer och vita»-lekar samt stora
slagsmål i Humlegården med busar,
Klister-koppar och Jakobister förbyttes i
vandringar i Stockholms omnejd och
svärmisk-naturdyrkan, han spelte fiol och biljard,
började skriva. För att kunna bli ordinarie
sprängläste han ett halvår de två sista
skolårens kurs och gick opp i
studentexamen men rullade. Överansträngningen och
en blindtarmsinflammation voro nära att
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
