Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i d r i n g
annat än det hjärtligaste och uppriktigaste
lov. Som vice ordförande i
hjälpkommit-tén utarbetade han också den störa
redogörelsen för Svenska röda korsets
verksamhet under världskriget; trots ojämnt
flytande källor och andra svårigheter,
vilka voro omöjliga att övervinna, men som
han bittert klagade över, vittnade hans
verk i sin klara översikt till fyllest om
den oerhörda omfattningen av vad som
uträttats i barmhärtighetens tjänst men
innehåller givetvis ingenting om hans egen
betydande insats. I Sveriges
författarförenings historia bildar hans ordförandeskap
1915—20 och 1923—29 epok. »Någon
mer praktiskt förfaren och mer
oförtrutet företagsam ledare har denna förening
aldrig haft», har det skrivits om honom.
Genom hans initiativ och fullkomligt
outtröttliga verksamhet, som till slut alltid
övervann både likgiltighet och motstånd,
lyckades han i förut otänkbar
utsträckning öka föreningens resurser. Han var
ett nästan enastående undantag bland
författare genom sin offervillighet. Egna
arbeten, behövlig vila, lugn och
bekvämlighet offrade han utan betänkande för att
genom oavlåtlig personlig påverkan främja
den svenska författarvärldens bästa. Han
så gott som skapade och utvecklade till
betydenhet föreningens understöds- och
pensionsfond. Flärdlös och vidsynt, ägde
han ingenting av den självupptagenhet,
som vanligen brår • författare; hans
uppfattning av de sociala plikterna gick hand
i hand med hans sinnes välvilja och
humana medkänsla. Ehuru hans verksamhet för
allmännyttiga mål krävde försakelser i
mångahanda måtto av honom, tror jag icke
att han på djupet ångrade den, om han
också suckade ibland. Män som han ha
behov av både handling och diktning, den
senare är dem aldrig nog. I »Högt spel»
låter han skalden Gunnar Borg fråga:
»Är det egentligen arbete för en stor, stark
karl att sitta och skriva vers?» Själv gjor-
de han sig nog ibland samma fråga och
svarade: Bara då och då.
III.
Ernst Didrings förnämsta läromästare
voro de båda författare, som utövade det
största inflytandet på 1880-talet,
Strindberg och Ibsen.
Strindberg var framför allt Didrings
förebild, då han började som berättare. I
åsikter och ämnesval, delvis även i stil,
slöt han sig ganska nära till mästaren. Tag
exempelvis inledningsberättelsen till
novellsamlingen Trälar (1904)! Den betitlas
ironiskt Vänta bara! och handlar om en
humbug, avfällig från sin ungdoms
radikalism, en lätting och slösare, karriärist
och krypare. I sitt hem insöp han mycket
röda idéer, men redan i skolan hade dessa
»tunnats ut med det bildningens
bakteriefulla vatten, som bär gift i sig för allt
nytt och upproriskt», och i Uppsala blevo
de ytterligare utspädda med de
tvivelaktiga rättsdogmerna i lagarna. »Han visste
nog, att det var bildningen som gjort
honom feg och klok» men också, att det var
den som gett honom hans sociala
ställning — pro tempore expeditionschef. När
han såg vaktparaden gå förbi, tog det
»hans fosterländska hjärta att se soldater,
som skulle ut och försvara honom och
hans fina möbler på Strandvägen, bland
annat». Men i sitt innersta tyckte han,
att musiken och de granna uniformerna
skulle bort, ty soldaterna voro »ju
egentligen förklädda slaktardrängar, som skulle
försvara honom och de andra
expeditionscheferna, om det behövdes. De skulle gå
med blodiga förkläden och yxor, så såg
man vad de voro ämnade till.» När en
meningsfrände från fordom, vilken blivit
sina ungdomsideal trogen, hånar honom för
hans försäkran, att han skall visa sin rätta
färg, så snart han är framme vid
befordringarnas slutpunkt, upprepar han sitt van-
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
