Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G
: s o n Bero■
o
knäcka honom, men han repade sig —
kanske därför att han i alla fall fått
tillräckliga betyg för att bli ordinarie
tjänsteman.
När Didring debuterade i tryck,
känner jag inte. Det första skådespel han
fullbordade hette Ahaswerus och vart
färdigt 1889. Det var på blankvers.
»Lyckligtvis kom det aldrig längre än till
skrivbordslådan», sade han senare. Nittitalet
fylldes av intensivt arbete, först och
främst naturligtvis det ordinarie i
järnvägsstyrelsen och vidare åtskilligt extra,
som han åtog sig. En ung kraft orkar med
förvånande mycket, och Ernst Didring
fick tid övrig för olika intressen. Han
var en ivrig idrottsman, tog pris i
florettfäktning och guldmärket i skytte.
Alltsedan barndomen, då han jämt fick höra,
att han läste för mycket och var för tyst
i sällskap, var han enligt egen utsago
»fanatiker på vers och böcker, målning och
teater». Operan fängslade honom
framför allt, han var en av de många
ynglingar som dyrkade Selma Ek, vars vagn de
följde från Operan upp till Östermalm
efter föreställningarnas slut. Själv sjöng
han tenor och hade en avsevärd repertoar;
bl. a. kunde han utantill stora stycken av
Carmen, Romeo och Julia, Lohengrin och
Traviata. Hans liv var allt utom
vardagligt, oaktat han bara var bokhållare i det
stora kontoret. Gång efter annan förde
honom svåra sjukdomar eller friluftslivets
vanskligheter i dödens närhet: av egen
erfarenhet kunde han skildra både hur det
känns att kämpa för sitt liv ibland is som
brustit eller i vilda vågor och att ligga
halvt hopplös i fruktansvärda plågor på
ett lasarett.
Författarskapet kunde inte bedrivas
annat än då och då under några nattliga
timmar.
Av det frivilligt åtagna arbetet var intet
betydelsefullare eller mera krävande än
hans strävan för att hjälpa de lägst avlö-
nade vid Statens järnvägar i deras strid
för en bättre pensionering. Under de två
år han ägnade däråt, driven av social
rätt-färdighetskänsla, fick författandet helt
och hållet vila: då behövdes även nätterna
för de vidlyftiga uträkningarna, för
strö-skrifter och föredrag. Detaljerna av detta
mödosamma värv kan jag inte dröja vid
här. Det må vara nog sagt, att när en
stor kommitté lagt fram sitt förslag till
omreglering av pensionsväsendet och
stärkandet av järnvägarnas pensionskassa,
uppstod ett livligt missnöje bland de lägre
funktionärerna, som funno sig belastade
med jämförelsevis mycket tunga
pensionsavgifter och avspisade med ytterst låga
pensioner. Didring tog livlig del i
agitationen och verkställde det nödvändiga
utredningsarbetet. Han fick också glädjen
att se kommittéförslaget förkastat och ett
annat, rättvisare, antaget. I många år var
han antingen fullmäktig, ledamot,
sekreterare eller ordförande i någon nämnd,
direktion eller arbetsutskott, som hade att
syssla med dessa pensionsangelägenheter.
Småningom befordrades han i sitt verk,
vart 1908 förste bokhållare, men stannade
icke kvar tills han själv skulle bli
pensions-mässig. I februari 1914, efter stora
framgångar som romanförfattare och
dramatiker, vågade han äntligen taga avsked för
att ägna sig helt åt författarskapet. Ett
halvt år senare bröt världskriget ut: det
gjorde litteraturens villkor mångfaldigt
svårare än förut. Didring kom icke heller
nu att leva blott för att skriva. Han
valdes 1915 till ordförande i Sveriges
författarförening och inträdde ungefär
samtidigt i en sjuk broders ställe som ledamot
av Svenska röda korsets hjälpkommitté
för krigsfångar. Båda dessa befattningar
krävde mycken tid och voro förenade med
stor möda. Om hans sällsynta
arbetsförmåga och varma hjärtelag, hans
organisatoriska begåvning, fina taktkänsla och
osvikliga beredvillighet har jag aldrig hört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
