Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i d r i n g
»La bete humaine» eller Kiplings »007».
Och framför allt Vilse, som trycktes redan
1897 i »Ord och Bild». Det är Didrings
första Lapplandsberättelse, en av de
tidigaste och bästa. Han var icke upptäckaren
av denna jämförelsevis okända domän i
vår litteratur. Pelle Molin hade gått före,
och det är säkerligen hans efterdöme som
lockat Didring att behandla ett av de
motiv, som han lärt känna under en vistelse
i Norrland. Didrings »Vilse» trycktes på
senhösten samma år som »Ådalens poesi»
kommit ut på våren. Stoffet är fullt
självständigt, och frändskapen i skildringssätt
är icke större än vad som helt naturligt
gav sig genom det likartade i sceneri och
folktyper. För Didring har varken det
etnografiska eller det lokalpatriotiska och
halvt romantiska spelat någon roll — han
var ju inte heller norrlänning som Molin.
Didring ger fritt lopp åt sin tjusning av
landskapet och naturföreteelserna, men
huvudsaken för honom är människoödena:
dramat i den öde fjällvärlden, där de vilda,
ohederliga finnarna omkomma, sedan
föraren rymt från dem, ursinnig över deras
busaktighet att plundra lappvistet och
därigenom bryta mot vildmarkens oskrivna
lag, är givet med den osentimentala
manlighet, den kraft och sympati, som
utgjorde grunddrag i hans karaktär. »Vilse»
pekade framåt: där hade han funnit ett
område, som låg hans natur nära, och hade
han varit bosatt i någon trakt, som bjudit
honom erfarenheter från jämförelsevis
primitivt liv, skulle han förmodligen långt
tidigare än vad som skedde vänt sig till
ämnen från vår odlings gränstrakter.
Pionjärernas tillvaro, kulturens strider
och segrar över hårda och karga
vildmarkers och naturmakters motstånd lockade
honom.
I Stockholm hade han icke tillfälle att
bli bekant med någon annan gränsbygd än
skärgården. Till den kände han också en
stark dragning, och hans första försök att
skildra skärkarlsliv, Bruddansen, är
omedelbarare och friskare än de flesta av hans
första berättelser. Det stannade tillsvidare
vid detta försök, varifrån han tog några
uppslag till sin senare skärgårdsepik. I
stället skrev han sin första längre
berättelse, Kunskapens träd (1902), om
människor i Stockholm och dess omnejd,
redbart, torrt och utan inre medievande. Han
kände varken intresse eller sympati nog
för dessa brackor för att kunna förnimma
deras inre; vardagligheten i deras intriger
och kiv om pengar äger ingen spänning,
ingen glans; inte ens någon satirisk skärpa
kunde han bestå den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
