Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G: s o n Bers:
nar han sade sitt namn — fann han
allmän villighet att stå honom till tjänst.
En synnerligen värdefull sagesman fick
han i Jonsson, en gammal rallare, som
var bosatt i Kiruna. Mannen var tvär
och avvisande i allmänhet, men när Didring
tog med sig en konjaksbutelj och hälsade
på honom, löstes tungbandet och han
berättade natten i ända. Didring hade idel
förstahandsmaterial att bearbeta.
Åttitals-tendensen hade han vuxit ifrån. Han hade
i flera år väsentligen skrivit dramatik, det
hade befriat honom ifrån den tidigare
novelltekniken. Och framför allt: han och
hans ämne voro kongeniala.
Malm, den stora trebandscykeln om
Norrlandsbanan från Gällivare till
Riksgränsen och Kirunas första epok samt om
jobbet med aktierna i
Grängesbergsbolaget, vart Didrings förnämsta episka verk.
Den första delen, Männen som gjorde det,
är en ganska ensamstående företeelse i
vår romanlitteratur. Den förenar osökt
historisk skildring av alldeles nyss timade
händelser med fri och levande diktning.
Den är naturalism på samma gång som
fantasikonst, ett okonventionellt äreminne
över ett stordåd av svensk skicklighet och
arbetskraft. Didring har själv en gång i
en uppsats (»Äventyrens land» i Svenska
turistföreningens årsbok för 1929) gett en
summarisk sammanfattning av denna boks
innehåll:
Våra högt älskade farbröder på
Helgeandsholmen ha många gånger grälat över Norra
banan, när sparsamhetsivern kommit på dem
och utdelningen från statsbanedriften inte bli
vit så stor, som var väntat. Det är mycket
tilltalande, när ett folk och icke minst dess
styrande visa sig ha ekonomiskt sinne, något som
man icke kan prisa svenskarna för i
vardagslag, men i fråga om Norra banan kan man
dock lugnt säga, att först med fullbordandet
av denna och särskilt med Riksgränsbanans
färdigbyggande ryckte Sverige på allvar in på
världsmarknaden som en verkligt farlig
konkurrent. Utlandet fick smaka »hur svenska
stålet biter». De miljoner som lades ned i Riks-
gränsbanans fasta och rullaride materiel ha
använts särdeles väl. I och för sig står det en
väldig nimbus om denna bana. Riksgränsbanan
är världens åttonde underverk, om man
betänker vilka svårigheter man hade att övervinna.
Bankarna sjönko i myrarna, människor och
djur frösö ihjäl, frostknölar lyfte skenbädden
miltals, snöskred kastade arbetståg utför
branterna, Abiskoälven, vars vatten enligt lapparnas
enstämmiga utsago aldrig frusit och som man
tänkte använda till att driva luftborrningen vid
Nuolja, stenfrös just den vintern man skulle
fram, vilda snöstormar och levnadsglada
miljoner mygg distraherade ingenjörer och
arbetare, små beskedligt dansande bäckar i juni
fattades av storhetsvansinne i juli och växte till
dånande forsar, som under ilskna rytanden
sleto sönder banvallen och vräkte undan
stenblocken som om de varit krocketklot. Det var
som om alla de beryktade Lapplandstrollen,
vilka urinvånarna fordom bekämpade med
trolltrumman, samlats vid banbygget i rörande
endräkt för att slå människornas arbete i grus
och spillror. Det var en gigantisk kamp som
fördes mot vildmarken. Det gällde en strid på
liv och död mellan ande och materia, mellan
människan och naturen, en strid, där
människan till sist hemförde segerns krona och
många miljoner kronor till Sverige.
»Männen som gjorde det» är ingen
programskrift, den är liv alltigenom. Dess
fria komposition har en viss likhet med
»Gösta Berlings saga». Episodiskt, i
fristående dramatiska kapitel och
stämningsscener, skiftande från vild grotesk till stor
lyrism, skildras det underbara företagets
sannsaga. Det finns inga döda punkter.
Humor och tragik, hårt, uppslitande
arbete och stormande dryckesorgier,
förtvivlade lidanden och sorglöst lättsinne, ett
liv av offer och spänning, en värld av
våldsamma motsatser rymdes inom ramen för
detta utomordentliga pionjärverk av
arbetsledare och arbetare i ödebygden.
Didring har mäktat det stora ämnet. Han har
hållit sig fri både från allt falskt patos
och varje känslosamhet. Manlighet, stark,
sund kraft strålar ut från hans skildring.
Han moraliserar inte sina människor, han
förstår dem. Det heroiska hos dessa na-
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
