Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i d r i n g
och känsla, än av lyrfne och kvickhet».
Stigare-Mats (1900) fick ännu starkare
erkännande. Tor Hedberg kallade det »ett
skådespel, fullt av allvar, kraft och lidelse,
präglat av en alldeles oomtvistlig förmåga
att giva en ur livet gripen tragisk konflikt
dramatisk form och koncentration, göra
den sceniskt verkningsfull och gripande
utan att därför förtaga den dess äkta och
osökta livspatos». Sedan vart kritiken i
Sverige på det hela taget svårare, utan att
jag kan finna objektiv anledning till
förändringen.
Dramatiskt var Ibsen otvivelaktigt den
som mest påverkat Didring — liksom över
huvud taget hans inflytande var
övermäktigt inom vår dramatik —, men även
Strindbergs påverkan är mycket
skönjbar. Ibsens moralism och hans krav på
den enskilda människan liksom på
samhällets reformering fann ju överallt det
starkaste eko. Man sökte också
tillgodogöra sig hans teknik och hans stil, den
analytiska konstruktionen, blandningen av
ansträngd symbolik och ordknappt
vardagstal, förkärleken för fyndspråk och
dubbelbottnade repliker. Ibsenismen var
utvecklande, eggade till väsentlighet och
djupare ansvarskänsla. Men den
medförde också en hel del olyckliga resultat: den
förledde till mycket falskt djupsinne och
värdelösa sentenser, och den lockade ofta
författarna bort ifrån deras egna
områden till konflikter och
karaktärsskildringar »over ævne».
Didring hade som dramatiker två stora
förtjänster, som äro ganska sällsynta i
vår dramatiska litteratur. Hans förmåga
av fast, enkel komposition var mycket
betydande, och han åstadkom utan
ansträngning den spänning, som skådespel icke
gärna böra sakna. Den svenska kritiken
synes mig i regel underskatta denna
egenskap, förmodligen i rädsla för
melodramatisk fäsörfabrikation. Det är vanligen
häftigare puls i hans dramer än vi annars
äro vana vid, och hans sceniska verk äro
ofta intensivare än hans berättelser. Den
som under hans utvecklingsår mest bidrog
att utbilda hans scenteknik var Harald
Molander. Didring stod honom nära under
de sista åren och var en tacksam lärjunge.
Av Didrings mer än tjugu skådespel är
det stora flertalet samtidsdramer. Bland
de få undantagen är Ingjald Illråde
(1903), en direkt ättling av Ibsens
»Kongsemnerne». Didrings drama är visst
icke någon efterbildning, men det har
samma grundmotiv: Ingjald är liksom Håkon
bäraren av »kungatanken», han vill samla
Svealand till ett rike, och han offrar sig
för sitt mål. Det är både lidelse och kraft
i dessa scener, där en omisskännlig,
modern politisk och ibsensk revolutionär
tendens ligger under de mer eller mindre
ålderdomligt stiliserade replikerna.
Drömmen om att revolutionera människosjälen
stiger obeslöjad fram i Ingjalds ord till
Åsa: »Jag brände för litet! Hela jorden
skulle jag bränt — och så skulle du och
jag ha skapat det nya släktet» och Åsas
svar: »Tillintetgöra, för att kunna skapa
på nytt, det var ju din gärning.»
De båda skådespel med
svenskt-histori-ska motiv, Två konungar (1908) och
Gustaf II Adolf (1916), som Didring
skrev, hade icke någon personlig prägel
och tolkade icke heller några subjektiva
erfarenheter. De voro ämnade till
»folkdramatik», lämpade för Skådebanan.
Deras öden blevo helt olika: den förra hade
en utomordentlig framgång, vilken utan
tvivel skall upprepas, när den
återupptages ; den senare slog icke an på publiken.
Strindberg med sin alltid yrvakna
oresonliga misstänksamhet anklagade Didring för
att med »Två konungar» ha velat slå ihjäl
hans »Gustaf III».
Starkt personligt är däremot Didrings
bibliska drama Jefta (19x2), där han
omdiktat Domarebokens berättelse om den
vitstötte skökosonen Jefta, som blir sin
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
