Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G:
son Berg
bra här i Berget som på banan, när vi
byggde ?» och får svaret: »Allt är lika bra,
bara man uträttar något». Det är hans
praktiska filosofi-, Hans motpol är Lang,
den lättjefulle snyltaren, pratmakarn, den
kverulerande agitatorn. »Var han kom åt,
predikade han den rent negativa läran,
hatet, den fruktbaraste, ytligaste och
bekvämaste av alla läror i denna
besynnerliga värld.» I Kronvall brinner samma
hänsynslösa energi och rastlösa
framåtanda som hos banbyggets ledare. Han har
hårdare tag och inget av den optimistiska
altruismen hos Kirunas chef, Ågren—-
romanens namn på Hjalmar Lundbohm—,
som inte bara drömmer om utan också
oavlåtligt verkar för att göra Kiruna till
ett mönstersamhälle. Ågren vill inte tro,
att arbetarna skola motarbeta hans förslag,
som åsyfta att göra det bättre för dem.
Men Kronvall svarar, att det skall komma
att ske »därför att svenskens natur är mer
än andra nationers inriktad på att
motarbeta». Men båda visste, »att ingenting
vinnes utan vilja, att ingenting föds av sig
självt. Var Berget dömt att gå under,
skulle de åtminstone först förbruka ali
sin energi och kraft på att hålla det uppe.
Gick det sedan galet, hade de gjort mer än
sin plikt. De hade försökt att realisera
drömmen om att göra Sverige rikt och
mäktigt och kanske — lyckligt.»
Striden uppe i Kiruna utkämpas på två
fronter. Sköld får sin bane, när han vill
rensa samhället från det supiga lösa pack,
som sökt sig dit och sprider osäkerhet och
fördärv. Ågren och Kronvall vinna den
segslitna kampen mot de strejkande. Med
tendentiös optimism låter Didring den
besegrade Lang, som tillhört den skara,
vilken lät locka sig att utvandra till
Brasilien, komma tillbaka därifrån och efter alla
missräkningar, svek och lidanden därute
ånyo bli anställd i Berget och känna sig
lycklig däröver: »Han kände, att han också
hade ett fosterland.»
Spelarna, cykelns tredje del, har icke
samma originalitet och friskhet som den
första eller samma episka kraft som den
andra delen. Epilogens grundstämning är
antipati. Det är den nedstämmande
kontrasten mot de föregående. Där hade han
sjungit arbetets och de arbetandes lov.
Spelarna äro parasiterna, de som schackra
med de rikedomar Berget givit. En
självisk skara jobbare, tarvliga, likgiltiga
— var det till deras fromma som så
oerhörda mödor och offer bragtes? Det
förefaller nästan som ett vanligt romanslut,
när Didring låter huvudpersonen, Erik
Valerius, efter att ha ruinerats genom
Grängesbergsaktiernas fall vid
världskrigets utbrott, som frivillig landstormsman
stå på vakt vid Torne älv för att försvara
dessa malmberg, som voro honom lika
okända som välbekanta. Men han har
även i detta fall varit optimist. Liksom
Lang känner sig Valerius åter hemma —
han känner frid, lugn. Han har fått ett
mål.
IV.
Innan Didring vunnit en position som
berättare, hade han väckt uppseende och
nått stora framgångar som dramatiker.
Dramat var väl också hans stora intresse,
det hade hans kärlek i högre grad än de
andra diktarterna. Under perioden
mellan Strindberg och Hjalmar Bergman voro
Tor Hedberg och Didring utan gensägelse
de mest betydande och de populäraste av
de för scenen arbetande svenska
dramatikerna, liksom de voro de produktivaste.
Hedberg uppskattades högre av kritiken,
Didring var den populärare.
Redan med sitt förstlingsdrama,
Midnattssol, som hade sin urpremiär 1897,
lyckades Didring väcka uppmärksamhet
Per Staaff, som ingalunda var någon
lätt-vunnen kritiker, fann i skådespelet
»mycken stämning, många målande situationer
och repliker i mängd, burna än av kraft
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
