Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils. Svanberg
Den fängslande stilen i En dag hänger utan
tvivel samman med det vardagliga motivvalet.
Men om något grått och intresselöst, om
vardagen som sådan blir det minst av allt fråga.
En mäktig fantasi spelar i dessa bilder av
staden, som vrider sig under mörkret, eller
av barndomsdrömmarnas värld, där man ännu
ej tvungits att träffa sitt val och leva blott
ett liv. Egendomligt djupt griper ett
intermezzo av vemodigt lekfull ingivelse:
drömmen om ett jordiskt lyckorike, målad med en
intensivt vaggande rytm, såsom endast en
verklig verskonstnär kan måla med rytm.
Leksakshus ska stå rad i rad
som vita tulpaner i grönskan.
Där ska syrenerna blomma
oförgäpgliga, år från år.
Ingen docka ska läggas på bår
och inga ögon stå tomma.
Mitt på den bredaste gatan där finns
ska rådjur och zebror beta.
Ingen ska pinas av något man minns
eller något man önskar få veta. — —
*
Svenskhetens sångarätt borde man kalla
våra finländska diktare. Om man betraktar
Finland som en provins av svensk kultur, bör
man åtminstone lägga mycket starkare vikt
på kultur än provins. Det ser ut som hade
just avskildheten från det större
språkområdet bidragit att hos finländarna stärka vissa
drag, som i hög grad komma dikten till godo.
Den ursprungliga naturkänsla, som alltid
förblir en av diktens stora resurser, äga de
sällsynt stark och frisk, likaså den folkliga
vistonens förnyelsekälla. De äga ett socialt och
politiskt patos, den kärva erfarenheten av
yttre tryck och gemensam nöd och lust. Även
detta har, som man av ålder vet, kraft att
bringa i dagen livskraftig sång.
Kampen för kulturarvet, diktens rent sociala
värde, betonas i några gripande strofer i
Arvid Mörnes senaste diktsamling, Det
ringer kväll. Det är ej ofta en känsla av
besvikelse biktats så öppet och så adekvat, trots
den trötthet varom de tala, dessa lösenord för
»den stridande svenska tanken» (Löv jör
vinden). Samma bittra stämning präglar hela
diktsamlingen. Oftast får naturen spegla den
— havet, skaldens gamla förbundna, sviker
honom icke. En havsstämning av säregen
ödslighet har formats i en dikt om juninattens
ljus, då alla ting, furan, berget och
månglittret äro som försjunkna i sig själva, stelnade
i den blanka havsvikens spegling. Havet är
den fridlöses längtan till ro eller bakgrunden
för djup enslighet, då man »räknar icke år,
blott årets tider». Det nordiska landskapets
själ har aldrig fått sin tragik mera starkt
gestaltad än hos Mörne. — Men ibland, när den
fullkomliga vilan i en havsnatt skildras, blir
synen så intensiv, att den återger även livets
lycka.
Spegling, spegling blev allt, som var flykt, som var
glans, som var ungdom:
kärlek i glittrande år, sång på den soliga våg.
En blandning av romantik och kärvhet är
Mörnes egenart. Kärvhet präglar själva den
ordkarga uttryckskonsten. Mästerstycken i
den korta visans konst äro de två centrala
dikterna Maning och Fråga. Här är
kärvheten mildrad till en nästan epikureiskt mild
livsvisdom, och rytmen har den folkliga ton,
man minns från tidigare underbara visdikter
(Den förborgade källan):
Så mycket skönt på den vida jord
mitt mättade öga såg.
Och mest av allt var det mig kärt,
ja, mest av allt var det mig kärt,
som fagrast för ögat låg.
Hos Emil Zilliacus har det klassiska
draget alltid framträtt med representativ kraft.
Templet börjar med några soldränkta
Italia-bilder, sobert formfulländade, utan ett ord för
mycket. Lyssnar man länge till dessa strofer
om nordbons kärlek till allt bekymmerslöst
och lätt, skall man märka, hur solglittret
döljer en hög och prövad besinnings skuggiga
och svalkande djup. På sin vandring i
Albanerbergen hör skalden gökrop och betänker
deras skiftande innebörd. Västergöken blir en
sammanfattning av allt i liv och minnen, och
här ge diktarens egna ord ett motto för en
sällsynt behärskad konst:
Livets smekningar och slag,
allt som bjuds i denna dal
där en stund vi gästa,
gråt och jubel, lust och kval,
vändes till det bästa.
De solmättade dikterna från Södern mynna
ut i en lovsång till hembygdens mylla. Som
samlingens centrala del har ställts ett knippe
hymner till det som är skaldens hjärta
närmast : det egna och ärvda språket,
kulturarvet. Detta är altareiden i Templet, som aldrig
får slockna och som avtvingar skaldens
klassiskt rytmstränga språk trohetslöften,
skälvande av hängiven kärlek:
Den är allt. Och brann den ej mer, då miste
livet sitt värde.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0260.html
