Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Sambandet med fädernas arv har besjungits
med intimare tonfall och med samma känslans
och stilens ädelhet i dikter som Far eller För
länge sedan. En man kan ha gjort upp med
sitt liv för egen del, men kvar står oron för
det spirande liv, som skall fortsätta hans verk
och bära den heliga elden vidare. Zilliacus för
alltså främst den mänskliga gemenskapens
talan. Men kultur och tradition äro ej hans enda
inspirationskällor. Samma konturskarpa och
friska bildkonst utvecklas i sydlandsdikterna
och i strofer som Förvår. Också hos Zilliacus
möter oss den finländska diktens landskap
framför andra som bakgrund till
Ungdoms-skeppets bål:
Midsommarnatten som själv blott är en spegling
av ljus.
Svårligen kan man uppleta en mera
tacksam kontrast till Zilliacus’ monumentalitet,
Mörnes lågmält stränga och knappa konst
än den blommande rikedomen i Jarl Hemmers
diktning. I denna olikhet ligger ingen
värdeskillnad. Det finns konst, som tycks vittna om
den andaktsfullt arbetande skaparmödan,
eller som brister fram liksom ur en lång och
svår begrundan. Men det finns också sång,
som skenbart strömmar utan tryck och tvång,
alltid lika yppigt och rikt, och till den arten
hör Jarl Hemmers. Hans dikt är rik i alldeles
speciell mening. Den är så överströmmande
vital, att man väl kan behöva en urvalets
överblick. Det urval, som nu utgivits, ger en
god bild av en fulltonig och omedelbar
diktning och en vacker utveckling. Den
ungdomligt livsbetagna, sjungande dristigheten kan
även i de senaste dikterna spela för full
orkester, som i visboksdikten Sälg i sol
(1929). Men det hela går mindre ljust i ljust
från de år, då skalden ger minnesdikten över
De fallna (1918) med dess mäktigt
besvärjande och ekande klang:
Stora sus i skogar, hundramila,
vagga in i evighetens vila
dem som frälst sitt land!
De senare samlingarna bäras av ett allt
djupare och allvarsammare lynne. Färgspelet är
inte längre de naturberusade
ungdomsdikternas doftande vårglans med självklar
sångar-lycka. Det kan i stället vara aftonskimret
»över dunklet», sedan solen lämnat hävsyta
och stränder men ligger kvar uppe i rymden
som en maning till själen:
Spänn dina vingar och stig! Kanhända du guld-
begjuten
svingar i oanad sol, långt sedan solen är skymd.
Från början naturromantiker, övergår
Hemmer alltmer till osökt och fullödig
symbolik av romantiskt lynne. Det är ingen
tillfällighet att han tar upp gamla sagomotiv:
riddarna i berget, paradisfågeln. En
oförskräckt och livsvänlig romantik har han
förblivit trogen. Han målar också sina landskap
med romantiskt intensiva och symboliskt rika
färger. Aftonmolnen stå »trötta och dystert
brinnande», när skymningen kommer med sin
»blåa, doftande dräkt». Även ett
vinterlandskap målas nästan yppigt och på samma gång
besjälat; träden stå »som stora, vita facklor»
(Snö och månljus).
Under olika stadier av Hemmers utveckling
möter oss, olika nyanserad, samma livsdyrkan
och vitalitet, som sörjer över att den ej kan
famna allt, i den lustiga Solvisa i bergen,
eller mera förandligad klagar över att ej kunna
dela de tusen ödena som skymta förbi i Ode
till mångfalden. Det är denna rent och
tveklöst livsprisande sunda glädje, denna
oemotståndliga vitalitet, som först och sist verkar
så betagande. Bild är en dikt, som väl gör
skäl för sitt namn; den börjar med en snabbt
suggestiv upptakt om solens jätteblot, som
»översköljer somnande, speglande mil» och
vill som i ett grepp sammansluta en hel
nordisk skönhetsvärld; dikten slutar med de
religiöst andaktsfulla orden:
Herre av livet, du höge och stränge,
du vid vars fötter ali skönhet blir stoft,
jorden har himlar av ljus och doft,
låt dem få lysa oss länge!
De nämnda finländska skalderna ha alla ett
drag av vad Heidenstam kallade »Hellas och
Rom i Norden». Klassiciteten hos Bertel
Gripenberg har haft en dragning åt det
galliska, som gjorde honom särskilt skickad att
försvenska Paul Géraldys Toi et moi.
Gripenbergs tolkning ger också, njutbar som ett
svenskt original, denna specifikt franska,
blaserat och graciöst patetiska Höga visa med
dess blandning av intensitet och överlägsen
psykologi. Översättningen av fransk vers är
alltid förknippad med en delikat rytmisk
fråga. I detta verk har den flytande romanska
rytmen särskild vikt för den smidiga
samtalstonen. Gripenberg har med rätta sökt behålla
rytmens skiftande karaktär, men med den
germanska fasthet inom en helhet, som i längden
är oundgänglig för vårt verssinne. — I detta
sammanhang bör också erinras om Erik
Blombergs Nya tolkningar, som visa hans
mångsidiga bildning och fina smak. Särskilt
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
