Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sva 7i berg
intresserar en cykel med stickprov ur,
amerikansk lyrik från Poes sällsamma välljud i
Annabel Lee fram till de modernaste. I
övrigt bli våra nyaste vittra översättningar ett
kapitel för sig, som har att behandla
Zilliacus’ och Hjalmar Gullbergs storstilade
klassikertolkningar.
*
Bland yngre svenska lyriker har Einar
Malm ett poetlynne som, utan allt tal om
påverkan, har släkttycke med de finländska
mästarnas. Då Malm med sina senare dikter,
särskilt samlingen Under bar himmel, framträtt
som en ej blott begåvad utan en verkligt
betydande lyriker, beror det i ej ringa mån på
hans friskt mottagliga och fantasifulla
natursinne. Han kan måla med korta och tydliga
ord. Hans sätt att bygga sina dikter har
också en frejdig och lätt överskådlig karaktär,
som väl stämmer till detaljernas bildglädje.
Så är Majskog uppbyggd på en käckt och
segervisst upprepad paroll, som återvänder
taktfast:
Det räcker väl att björk och al
i skira lövverk susa,
att solen ler och göken gal
i gyllne vivors kjusa.
Det räcker väl att bäckens spår
bland saftgrön kabbeleka
för längre inåt täta snår,
där älgens stormsteg eka. — —
Utom de många säkra bilderna från skog,
slätt och skärgård, uttryck för en sund och
äkta livsberusning, har denne målarpoet
också visat förståelse för stadens natur och
fångat några fina stämningar och dagrar, som i
Marskväll:
Torra och rena gatorna eka.
Något högtidligt går genom dem.
Husväggar skimra tegelbleka.
Nu gå trötta människor hem.
Annars tar hans naturdyrkan ofta formen
av skarpa epigram mot tidens »effektivitet
och nytta» och stadens expansion. — Malms
naturdikter äro besjälade, redan därför att de
ha en karaktärsfull helhetsstämning. Också
personligt intima stämningar, som i den fina
och gripande serien Vinterbrev, visa att hans
register ej är monotont. Den ståtliga
Likvakan, den fyndiga stadsbilden En poet äro
andra bevis på dess mångtonighet.
Liksom hos Malm kan man hos Johannes
Edfelt se goda exempel på den tendens till
koncentration, som karakteriserar vår lyriks
utveckling. Även Edfelt, vars kritiska
verksamhet är väl känd för Ord och Bilds läsare,
hör till de intressantaste bekantskaperna i vår
yngre dikt. Han är övervägande själsmålare,
då Malm i varje fall utgår från det visuella.
Han odlar en ordknapp versteknik utan
grannlåter och effektsökeri. Själva den rytmiska
formen är oftast mycket stramt tillskuren, och
man förvånas över diktarens förmåga att röra
sig ledigt med sitt material, att få sagt
mycket med få ord. Ett annat stildrag hos Edfelt
är ordvalets kärvhet: han väljer ofta
vardagligt osentimentala uttryck. Hans patos är
lågmält — gärna klipper han av en reflexion
med ett avslutande: »Gott», som i Kyrkogård.
— Risken med en sådan stil kan vara, att
enkelheten slår över i svårtillgänglighet.
Ed-felts dikt är dock genomgående flärdfritt
uttrycksfull. De stämningar, som tolkas, passa
väl till en personlig stil av antydd art. I
Ansikten ger skalden påtaglig form åt snabbt
uppdykande barndomsminnen i några
betagande dikter (Skrocket, Snölyktan). Han
finner uttryck för skenbart små och oväsentliga
ting, för »detaljer» i ett minne eller en
upplevelse. Slutligen har han ägnat en större
diktcykel åt starkt personliga uppgörelser —
Den sjuka — där en själslig utveckling fått
försynta och gripande uttryck i en ståtligt
byggd stegring. Edfelt gör ett intryck av
äkthet, som blir starkare ju mer man läser
honom. Att han handskas originellt och säkert
med sin vers visar denna strof ur en dikt
(Snipp, snapp, snorum), där den korthuggna
diktionen och en karakteristisk kärv humor
också framträda:
Djur, som stampa, och led, som trampa
djurtungt genom Guds vackra värld,
fick du höra en gång; ditt öra
nådde rassel och klirr av svärd.
Flott och pampigt på många sätt:
pli på gasmask och bajonett.
Snipp, snapp, snorum:
men var det rätt?
*
Olov Lundgren har begått djärvheten att
skriva ett romantiskt-symboliskt »sägenspel»,
Majnycklarna, och ej gjort det förgäves.
Scenerna äro i det hela snabbt skisserade, och
just därför äger verket en drömaktig lätthet
och friskhet och lyriskt behag. — Spelets
innehåll är detta. En ängel har farit att leta en
av S :t Pers nycklar, och mot befallning
låter han nyckelblommor spira upp, där
klenoden berört marken. Till straff blir han bun-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0262.html
