Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Beaumarchais i ny belysning. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Erdmann
Den omständigheten att äventyraren var en
betydande författare ger även de mindre
vackra dragen i Beaumarchais’ historia samma
bedårande och lekfulla charm som slätar över
Figaros revolutionära patos, så att offren för
hans angrepp taga emot pisksnärten utan att
känna svedan. Det underbaraste är
emellertid episodernas mångfald, rikedom på
spänning och alltigenom romanaktiga turnyr.
Men, som sagt, äventyraren utesluter ej
krigaren. I den version, som Yrjö Hirns
monografi tecknar honom, opartiskt och
vederhäftigt, erhåller Beaumarchais onekligen en
hjältegloria, som höjer honom inte bara över
hans tid, utan måhända än starkare över den
nivå, där lycksökaren annars vanligen
fastnar. Hans slag i slag följande äventyr avslöja
obarmhärtigt ruttenheten, korruptionen och
dekadansen i 1’ancien régimes Frankrike, även
när hans egna handlingar inte gå fria för
klander och han själv i viss mån blir ett
varnande exempel.
Hur egendomligt förefaller det ej, att
Beaumarchais, denne parveny, svingade sig upp
till en position, där han på flere områden
blev en faktor att räkna med, där han
förstod att utnyttja sina talangers möjligheter
utan att någonsin låta sig besegras eller giva
upp kampen, och där han ständigt vidgade
kretsen av de fält, han exploaterade. Han
gjorde sina privata intressen och sina
personliga förhållanden till språngbräden för
politiska och finansiella aktioner och till
reformer i rättegångsväsendet likasom i
mellan-havandena mellan författare och skådespelare.
Överlägsen sina motståndare, även när han
drog kortaste strået, skydde han ej att
huvudstupa störta sig in i striden. Hur ringa
hans sak än var kunde han konsten att blåsa
upp den till en hela världen vidkommande
moralisk eller juridisk rättsfråga eller
imponerande statsaffär. Och konflikterna
förvandlade han till stoff för litterär behandling.
Goethe byggde ju sin Clavigo på ett av hans
äventyr i Spanien, och inlagorna i
Goezman-processen, av Sainte-Beuve jämförda med
bästa delen i Lettres provinciales, skänkte
den franska litteraturen »några av dess
mäktigast vältaliga sidor» — för att citera Hirn.
De »mémoires», som Beaumarchais under
processen författade, voro utan tvivel värda ett
rum bland de franska klassikerna. Ja, hans
berättelse om konfrontationen med domarens
för mutor anklagade hustru utformades till ett
proverb, som Madame du Barry lät uppföra
vid hovet, där det mottogs med allmän
förtjusning och respektlösa skrattsalvor, vari
även konungen instämde. Goezman själv
möter oss under namnet Bazile i Barberaren,
och så blev den tarvliga historien om
utpressning, tvetalan och nödlögner, som bara
angick Beaumarchais, tack vare dennes
genialitet en litterär bragd. På samma sätt
lyckades han att skapa romaner av sina äventyr,
och när det verkliga händelseförloppet svek
honom lät han fantasien ersätta vad som
saknades, så att intet felades i en sensationell
dikt.
Men företagen, på vilka han prövade sina
krafter ända till slutet, voro inte alla av det
slag, som endast fantasien förevigat. Hans
mångsidighet var storslagen. Han svärmade
för att gräva en Panama-kanal, konstruera ett
styrbart luftskepp och skaffa Paris en
vattenledning. Han arrangerade insamlingar för
byggande av nya örlogsfartyg. Jämte andra
grundade han den franska bankens
föregångare, och i en broschyr, vars felaktiga
uppgifter föranledde dess indragning, vågade han
t. o. m. bemöta Gibbons angrepp på
Frankrikes utrikespolitik.
Att skildra Beaumarchais’ av strider och
processer, triumfer, nederlag och otaliga
förvecklingar hopfogade levnadssaga är, som man
ser, ej lätt. Därtill krävas en Yrjö Hirns
pedantiskt noggranna forskningar, encyklopediska
vetande, klara och fördomsfria uppfattning,
kritiska skärpa och sällsynt omutliga rättvisa
och sanningskärlek. Bästa beviset är den
eftervärldens i boken förda process mot
Beaumarchais, som författaren anställer. Med sina
från alla håll hopsamlade akter och de
resultat, de skänka honom, blir den juridiskt
bindande, men på samma gång vittnesbörd om
den kloke och gode domarens förmåga att hos
en förbryllande rik personlighet upptäcka och
värdesätta de rent mänskliga guldkorn, som
låta oss förstå och förlåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
