Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sigrid Leijonhufvud. Av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Hildebrand
tare och har även senare dels där, dels på
annat håll skrivit smärre studier rörande
Tessins personlighet. Till en större skildring
samlade hon sig åter i den julen 1931
utkomna Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets,
vars första del bär undertiteln »I krigstid».
Det är den åldrande godsherren vars till
brädden kulturfyllda men ekonomiskt
oroade tillvaro man får följa. Kanske har aldrig
Sigrid Leijonhufvuds konst så fulländat
levandegjort en förgången tid som i denna
senaste bok med allt vad den rymmer av
mänsklig lycka och smärta, av leende natur, av
vetenskapens, litteraturens och konstens
lockelser — bilder skimrande som färgen på
gammal brokad. »Hittlycklig i ord», för att
citera Tessin, äger hon den sällsynta
förmågan att teckna även personlighetens
brister och dystra uppgörelsers kalla verklighet
utan att bryta sönder skildringens harmoniska
gestaltning. Men man förstår, att hon
inspireras av ämnet, ty Carl Gustaf Tessin är i
sanning en charmör för samtid och
eftervärld.
Den 5 juli i år går Sigrid Leijonhufvud
in i ett nytt årtionde av sitt liv. Inför
hennes personlighet och gärning är man väl
benägen till vördnad, men mer på grund av
andra egenskaper än den som decennierna
skänka. Hon älskar förvisso icke ytlig
rökelse men skall ej neka att emottaga
mångas uppriktiga tacksamhet. De svenska
herrgårdarna — de lugna kraftcentralerna för
så mycket stort och vackert av det som
frambringats i detta land — ha i henne en
hängiven dotter. Ödet nekade henne att själv
växa upp helt i denna miljö, men man kan
säga därom som inskriften på den berömda
Dübenska ringen i hennes familj: »Le
sort sépare, 1’amour réunit.» Med kärlek och
insikt har hon skapat sina skrifters galleri ur
svenskt liv och svensk historia, »ej blot til
Lyst» utan också till gagn för allvarlig
forskning och historisk vetenskap. Det är
en alstring så stor och rik, att man har
anledning att stanna icke blott inför den utan
också inför henne själv. Mången föraktar i
denna tid ordet aristokrat, men med orätt.
Ty där detta ord verkligen är på sin plats
betecknar det icke snävhet och trång
horisont, utan tvärtom. Den sanna älskvärdheten
bottnar i godhet — världsvana och fin
bildning tillsammans gå mänskligheten till
mötes. Sigrid Leijonhufvud äger dessa
egenskaper i fullt och rikt mått, parade med
trofasthet och med ungdomlig frihet och
friskhet. Många vänliga och tacksamma
lyckönskningar skola, när hennes
sommarjubileum infaller, gå till det lugna och vackra
hemmet vid Johannesgatan eller till den plats, där
hon eljest då befinner sig, kanske på en
gammal svensk herrgård, omsusad av
parkträdens gröna kronor. Men det är icke blott
tacksägelser som skola möta henne, utan
också glada förväntningar. Ty hon har
redan i första hand utlovat fortsättning på den
senaste Tessinboken. Och vi veta, att hon
äger och förstår att rätt bruka historiens
trollspö. Måtte det alltfort och länge få
komma till användning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
