Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordiska klassiker. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
tivitet — trots den bittra skepsis, även den
ständigt aktuell, som Medea uttalar i
Euripides’ och Hjalmar Gullbergs ord:
Tänkarens bortvändhet från yttervärlden
blir missuppfattad som bevis på lättja,
om ej förföljd som översitteri.
Kom ej med nya sanningar till dårar!
I deras ögon saknar du förnuft:
din upptäckts användbarhet efterlyses —
Emil Zilliacus har otvivelaktigt haft
särskilda förutsättningar som tolk just av
Prometheus. Ej blott en eminent klassisk
inriktning har gjort honom skickad därtill; även
i hans egen diktning sjunger humant
rättspatos och frihetskärlek. Hans tolkning har en
alltigenom fängslande diktion, majestätisk
nog utan att bli ålderdomligt klassicerande
och onaturligt högtidlig.
Bestående konstverk innehålla ett element
som alltid blir väsentligen enstydigt.
Okeani-dernas svalkande trösteord till den marterade
titanen, naturkatastrofens grandiosa
slutstegring — detta är konstnärliga uttryck, som
knappast ändrat valör sedan tragöden
präglade dem. Men det finns också sådant som är
tillgängligt för tidens växlingar och fordrar
historisk kritik för att man ej skall
missförstå. I både Zilliacus’ och Gullbergs
inledningar ha några sådana frågor antytts. Ett
problem, som ofta har dryftats, gäller
Prome-theusdikten. Har den fromme tragöden —
såsom många av hans stora efterföljare fram
till Carl Spitteler — velat »sjunga en den
mänskliga frihetens och det mänskliga
trotsets höga visa eller utfärda en revolt mot
gudomlig världsordning och världsstyrelse»
(Zilliacus). I varje fall måste man hålla med
inledaren, då han tillägger, att den moderne
läsarens slutintryck först och främst blir »ett
trots som flammar lika starkt ända in i
undergången». Anmälaren skulle vilja än mer
betona detta faktum. Det tycks mig ha att göra
med en viktig estetisk fråga. Det är farligt att
alltför mycket tolka konstverket med hjälp av
andra realiteter än konstverket själv, hur
nödvändigt det än är att ta hänsyn till tid och miljö.
Aischylos må med hela Prometheus-cykeln
ha avsett något helt annat än att förhärliga
gudatrots. Han må själv efteråt ha fattat dess
första del som ej minst en predikan av det
farliga i sådant trots. Men när han skapade
verket, var han först och sist en tolk för
upproriska känslor mot en våldets lag, som
blott skall bestå en tid. Han är helt och fullt
med på hjältens förbannelser. Att fastslå detta
är ej att i oträngt mål modernisera. Men väl
förtjänar det å andra sidan betonas, hur
Prometheus’ hat i mindre grad än hos sentida
Prometheusgestalter är idealismens. I stället
är det ofta den äldre härskarens förakt för
de nyrika, som vässer hans tunga. Att han
mitt i nederlaget representerar en
andlighetens triumf, är ett faktum — så måste även
tragöden och den tidens hellener ha sett
saken. Men denna andlighet är otvivelaktigt
starkt i släkt med den hellenska list och
talförhet, som gjorde honom till en mystisk
favoritgestalt — denna livliga och
okuvliga förmåga att ge svar på tal, som präglar
de typiska ordhuggen mot Zeus’ sändebud
Hermes.
Det är lärorikt nog, att i Prometheus
dramats konstform framstår så med ett slag
fullkomnad, så förädlad som någonsin senare.
Ofta har framhållits, att verkets handling är
av inre art. Men hur mycket dramatiskt liv
har ej diktaren förstått att vinna ur titanens
stegrade förbannelser och berättelser om sitt
förflutna öde, som därmed osökt blir oss
bekant i återblickens förkortning. Hur titanen,
som råkat i opposition mot dagens gudaätt,
fängslas och genomborras, berätta de första
replikerna mellan Hephaistos och Zeus’
tjänare. Hjälten är härunder tyst. Så blir han
lämnad åt sitt öde, och hans förkrossande
anklagelse och klagan stiger i ensamt majestät
mot rymden. Den medlidsamma kören av
okeanider — vars medkänsla bidrar till det
helas högt etiska verkan — lockas dit. I
samtal med kören, Okeanos, olyckssystern lo och
slutligen Hermes yppar Prometheus i
ständigt stegrad harm alltmer av de världsgåtor
han känner, men ej kan yppa helt. Då han ej
ger vika för Zeus’ budbärare, den
opportunistiske slaven Hermes, drabbar honom
gudahärskarens hämnd med jordskalvet, som till
slut, ett yttre tecken på ali inre upprördhet,
störtar honom och kören i djupet. Värdigare
kunna icke de mäktigt stampande rytmer ha
tolkats, där den marterades trots kulminerar,
än i Zilliacus’ svenska översättning.
Låt blixtens flammande fläta av eld
framslungas mot mig med sin dubbelegg,
låt rymden skakas av åskors dån
och av vilda och virvlande vindars kast!
Må jorden ryckas med rötterna upp
från sin skälvande grund, och må havets våg
i brusande bränningar skölja den ban,
där de himmelska stjärnorna hava sin gång!
Må han störta mig djupast i Tartaros’ natt
med ödets oemotståndliga storm —
förgöra mig mäktar han icke!
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
