Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Frans G. Bengtsson. Poeten och filosofen. Av Oscar Bjurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar B j ur lin g
tar göra sig skyldiga till överträdelser av
både lagen och »det passande», i
allmänhetens ögon nästan lika stora brott; de ha
aldrig lärt sig att bli nyttiga samhällsfunktioner,
som på klockslag göra sitt inträde i livet och
på klockslag lämna det; de existera icke, de
leva. För dem är tillvaron ett spännande
äventyr, en serie av andliga eller världsliga
drabbningar, men de trivas gott i den, ty
med dem har långtråkigheten aldrig delat
salt och bröd.
Som moraliska föredömen kunna en del av
dessa »karaktärer» knappast tjäna. Men
deras krönikör fördömer dem icke och predikar
icke. Han betraktar dem aldrig etiskt utan
rent estetiskt. I sitt ämnesval är han
romantiker ; det är författare, fältherrar och
soldater med mer eller mindre bizarra drag och
tillhörande en svunnen tid, som utgöra hans
modeller. Men hans romantik har mycket litet
av dunkel saga och mysticism. Den är
uppriktig och manhaftig. Förskönande eller
förfulande drag saknas i denna
framställningskonst, som strävar efter att återgiva den
mänskliga naturen sådan den visar sig för en
illusionsfri men förstående iakttagare. Då han
förtäljer om äventyrare och soldater, får hans
berättelse en episk vidd och hans lynne
färgas av en sund, befriande humor, som i
för-fattarporträtten stundom förbytes i en
filosofisk resignation inför det logiskt
meningslösa livsloppet. Ty han har gjort den
upptäckt, som alla göra, vilka tänka sakerna till
sin spets: tillvaron kan icke begripas, endast
upplevas.
Det är karaktärer och levnadsöden som han
skildrar helst. Man finner hos dessa figurer
erotiken som ett ganska undanskymt motiv,
förklarligt nog förresten, då de merendels
äro starkt sysselsatta med andra höga och
rejäla ting eller också ha lämnat den ålder,
då kärleken var livets i det oändliga
varierade grundtema. De äro inga ynglingar
längre utan oftast män med ett ganska
försvarligt skägg och med större delen av livet
bakom sig. Om deras levnadslopp skulle
författaren kunna säga, vad han tillämpar på
Go-bineau med ett dennes eget yttrande: »Dans
la vie il y a 1’amour, puis le travail, puis rien.»
Detta är den begripligaste filosofi som kan
skrivas om ett människoliv, och tillika ett
jämförelsevis lätt efterlevat program för det
praktiska, mänskliga handlandet — av mindre
upphöjd, abstrakt karaktär än Kants
kategoriska imperativ visserligen, men på sitt natur-
bundna, rent mänskliga vis föga mindre
sublimt, åtminstone för den som ej väver in
ödena i en ur längtan och drömmar
emanerande gudomlig evighetsplan. När dessa
litteratörer och militärer dö, så göra de det
på ett så måttfullt och naturligt sätt,
som endast den främste av tragedi- och
komediförfattare, nämligen livet självt,
kan åstadkomma, och poeten-krönikören
besparar dem därjämte de brukliga
lamentatio-nerna över en förtidig död. Ty någon
biav-sikt har han icke med sina rent konstnärliga
framställningar, varför hans personer
försvinna, utan applåd eller verop, när de verkat
eller förverkat nog.
Till uppgiften att skildra dessa öden har
han gått med de bästa förutsättningar. Redan
i diktsamlingarna »Tärningskast» och
»Legenden om Babel» visade han sig äga den
poetiska synen och gestaltningsförmågan.
Dessa dikter skrevos av en poet, som var
yngre än essayernas författare. Hans lynne
var tidtals mera uppsluppet och pulsen
snabbare. Meditationens ro växer dock lugn och
klar i poetiska feerier kring tavlor och
bronser, och den får sin ton av den erfarenhet,
vilken drages ut ur den mänskliga tillvaron
som ett nödvändigt elixir. Ofta liksom sväva
dikterna i en evigt oberörd pose, då de
stundom inspirerats av den i färg och form
gestaltande konsten, vilken saknar litteraturens
varandra avlösande bilder och händelser,
känsloskiftningar och lidelsestormar. Inför
den skulpturala eller målande konstarten
drives man allt längre in i en enda
överhandtagande stämning; det är här det i sinnet
långsamt förtonande perspektivet som förlänar en
högtidlig stillhet, medan det däremot i
litteraturen (och musiken) merendels är
lidelsernas fallande och stigande som fångar
inlev-nadslusten. I dessa poetiska bilder äro
färgerna starka och praktfulla, kanske ibland
alltför uppdrivna, som om diktaren en smula
självsvåldigt ville offra åt artisteriet. Och
det sensualistiska inslaget betyder mer i dessa
verk än i de senare, eftersom de skapades av
en ung konstnär i de år, då erotiken är det
högsta i tillvaron och för sinnet en absolut
sanning, tills med tiden andra intressen göra
sig gällande, nya synpunkter på existensen
befinnas möjliga, och Eros’ konst blir sann
just i den grad, vari den ännu förefinnes.
Poetens intresse för det mänskliga i alla dess
former visar sig redan här. Det är ett
brokigt tåg som drar fram i denna osinnliga
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
