Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - F. E. Sillanpää och hans Silja. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L a ii r i Viljanen
gjort den paradoxalt träffande observationen:
»Där andra författare betrakta naturen ur
människans synpunkt, där ser Sillanpää den
ur naturens egen.» Novellsamlingen »Rakas
isänmaani» innehåller ett av säregen
morgonlyrik mättat stycke »Från morgon till
kväll», där författaren på ett karakteristiskt
sätt ställer både de tillfälliga mänskliga
omständigheterna och det sociala och
intellektuella åskådningssättet i en överraskande
belysning, framkallad av en stark
naturupplevelse. Men detta gäller icke blott Sillanpääs
naturdiktning. Man kan knappast föreställa
sig ett vardagligare motiv än det i novellen
»Livsvillkor» (i Stugbacken), där Vihtori
Kirrenmaa reser till Tammerfors för att
sälja en ko som han slaktat. I början omgiver
vinternattstystnaden över en enslig landsväg
Vihtoris primitiva funderingar om huru han
skall »komma sig till kovan», som skall
hjälpa honom att stiga ett trappsteg högre upp
på samhällsstegen. I hans föreställningar
sveper tanken på den borgerliga välmågan
till och med döden i en naiv känsla av
trygghet. Och i epilogen frammanar samma
stillhet det barnsliga ursprungstillståndet i hans
väsen, då han övermannad av estnisk sprit
ramlar ur släden och fryser ihjäl i drivan.
Författaren avkläder hans mänsklighet dess
sociala dräkt. Den »korrespondens», som jag
här ovan hänvisat till, tolkar Sillanpää i
några rader med sublim realism:
En vintrig landsväg är det omgivande
mänskliga samhället i miniatyr. Den mörka aftonen
djupnar till en vintrig natt, månen dröjer borta.
Skarorna som färdats vägen fram glesnar,
vägen vilar, det är som skulle den andas ut likt
ett gammalt svettigt ök i sin spilta–– Och är
det någon, som ännu rör sig på vägen, är det
en individ, som starkt känner den vilande vägens
stämning; ur groparna, fyllda av mjölliknande
sörja, andas den tilländalupna dagens råa
innehåll, en barnslig frid når ända fram till de
blinkande stjärnorna.
Jag kallade Sillanpää Tavastkyros diktare.
Det måhända värdefullaste i hans diktning
har varit, att hans förhållande till
hembygdens bysamhälle med tiden börjat utmärkas
av ett starkt och intensivt personligt
deltagande. Ännu i debutromanen och i de
första novellerna anträffa vi — vid sidan av
talrika ungdomligt geniala observationer —
en subjektiv konstnärsrotlöshet och ett
nästan snobistiskt övermod. Men då denna lilla
värld en gång vunnit honom åter, har den
tagit hela hans manliga deltagande i
anspråk. I detta sammanhang erinrar jag mig’
titelnovellen i »Stugbacken», som på ett
känsligt sätt återspeglar livsstämningen kring
några för författaren avgörande år, de år
då han möter sin blivande hustru och då
Livet och solen kommer till. Denna novell
formar sig mot slutet till en känslig och
pietetsfullt formad minnesskrift över
författarens fader. Må det i detta sammanhang
nämnas, att få författare med en sådan pietet och
en sådan intim psykologi som Sillanpää
fördjupat sig i det centralaste i mänskligt
samliv, familjen och hemmet. För att återvända
till prologen i »Stugbacken»’: den är en
personlig uppgörelse, som på ett naturligt sätt
är fri från alla överdrivna later, men som
så mycket tydligare bär prägeln av en stor
personlighet:
En gång kom en stor våg av förkrosselse över
mig, jag kunde inte gå över ett torg, utan måste
treva mig fram längs husväggarna. Jag flydde
till Stugbacken, men gav mig inte åt den, jag
levde i en plåga till döds, liksom en sovande .. .
Tills jag repade mig såpass, att jag vågade ge
mig av att vackla fram på de gamla vägarna igen,
stilla och försiktigt till en början, men sedan
med ett allt stadigare grepp om den livsform,
där arbetet, njutningen och plågan blommar.
Så kom jag slutligt hem julaftonen 1913.
Klockan var redan åtta, men ännu var det inte för
sent att gå och bada — man hade väntat på mig
såhär oerhört länge. Jag steg in i den lilla bastun,
där jag sedermera hållit så många stilla
andaktsstunder. Sittande ensam på den diminutiva laven
lyddes jag till vattnets brus över de heta
ungsstenarna — — —. Tillfället var lämpligt att
tänka på de ändade irrfärderna, att avlägga
räkenskap. Det väsentligaste inom mitt eget jag
smög sig fram och gjorde mig sällskap, den
avlägsna lyckliga barndomen återvände till sinnet,
icke i form av ett minne, utan som ett tillstånd
i ordets egentliga betydelse.
Jag fattade nu klarare än ännu för ett par
timmar sedan, att pojktidens årslånga
vandringstid nu var förbi en gång för alla, att mandomen
närmade sig mig på denna väg. Detta lilla liv,
vars anda intensivast gjorde sig gällande i detta
julkvällens bastubad, hade tagit mig åter.
Redan här liksom öppnade sig för mig de
livskrafter, som hela tiden väntat på mig och nu
kunde taga i tu med sitt röjningsarbete.
Vid sidan av ali sin mjuka lyrism har
Sillanpää redan i sina tidigare verk med tydligt
intellektuell betoning, man kunde säga
filosofiskt belyst tecknen på styrka och svaghet
i detta bysamhälle, som för honom betytt
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
