Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - F. E. Sillanpää och hans Silja. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri V t Ij an e n
livet, som Sillanpää i sin senaste roman
ställer över allt annat, kan köpas endast till
priset av de kroppsliga krafternas avtynande.
Denna tanke vilar likt sensommarens höga
förtunnade luft över bokens första del,
»Fadern». Med mästerligt säkra och samtidigt
känsliga drag tecknar Sillanpää det
begynnande förfallet i Siljas fars, Kustaa Salmelus’,
äktenskap och hushållning. Författarens
själsliga inställning till Kustaa, den andre
huvudpersonen i romanen, är något nytt i hans
alstring. Kritiken har i detta sammanhang
nämnt Thomas Mann som en osökt
jämförelsepunkt. Den Sillanpää, som skrivit
första delen av »Silja», står i sin livsåskådning
mycket nära Buddenbrooks författare. Hos
den västfinska bondesläktens siste manlige
representant finna vi samma »vemodiga
grunddrag» som i den lübeckska patriciersläkten.
Skillnaden ligger måhända i, att den finske
författaren på ett mer positivt sätt än Mann
uttrycker sin medkänsla för det vackra
mänskliga resultat, som uppstår då kraften att
hålla kvar det jordiska förgår, men då en
upphöjd själ avslöjar sin inneboende
ädelhet. Sillanpää har knappast någonsin i sin
människoskildring lodat djupare och nått
högre än då han målar den osynliga
atmosfär av ensamhet, som i våra ögon omger
Kustaa Salmelus ända från den tid då han
efter moderns död, trots den gamle faderns
ordlösa motstånd, gifter sig med den
obetydliga torpar jäntan. Med de unga kommer
något barnsligt och trevande över hela
hushållningen på gården, och det hållningslösa
torparfolket på Plihtari gör sitt till att störa
förhållandet mellan makarna. Samtidigt med
den glada energin borttynar småningom
inför våra ögon den säregna värdighet, som
karakteriserar livet på en bondgård.
Men i Kustaa Salmelus’ själsliga växt
visar den ännu sin kraft. Ett leende som
återspeglar ett inre ljus viker aldrig från hans
ansikte, och författaren låter oss förnimma
den särställning han intar i sin omgivning, då
han efter att ha förlorat sin gård och sin
hustru blir ensam med dottern. Då han
närmar sig det säregna själsliga förhållande som
förenar Kustaa och Silja, fadern och
dottern, med varandra, blir skildringen fylligare
och får en särskilt varm glöd. Man kan med
skäl fråga sig, om Sillanpää någonsin format
en så flärdlöst enkel, plastisk och
verkningsfull situation som den, där fadern vakar vid
sin febersjuka dotters bädd. En situation
präglad med nästan skrämmande djärv
psykologi ger åter kapitlet, där Kustaa med en
främmande, besynnerlig glans i ögonen
störtar fram för att rädda dottern från att
drunkna — för att senare med ett hjälplöst skämt
söka dölja hur skakad han blivit av
händelsen. Tilldragelserna äro obetydliga, men
författaren ger dem en djup psykologisk
innebörd.
I ali sin passivitet är Kustaa Salmelus
otvivelaktigt en av de allra finaste manliga
gestalterna i den finska litteraturen. Hans
själsliga styrka riktar sig inte utåt. På grund
av överkänsligheten i sina manliga instinkter
påminner han måhända närmast om Helge
i Arvid Järnefelts roman »Greta och hennes
Herre» — må vara, att den sistnämndes
karaktär präglas av en starkare dramatisk nerv.
Kustaa Salmelus hör som sagt till de passiva
typer Sillanpää så gärna skildrar, men det är
dock en väsentlig skillnad mellan honom och
exempelvis Juhani Toivola i »Det fromma
eländet», även han en avkomling av en
bondesläkt, som det gått utför med. Sillanpää har
lyftat Kustaas kontemplativa och lidande
förhållande till livet på ett klart och upphöjt
själsligt plan, något som är sällsynt i hans
produktion.
Redan genom förhållandet mellan far och
dotter har grunden lagts för Siljas
själskroppsliga väsen, vid vars gestaltning
Sillanpää i romanens blommande poetiska slutskede
begagnat sig av alla de finaste färgerna i sin
kvinnoskildringskonst.
Silja Salmelus’ liv är ända till
uppfyllelsen och slutet en vandring mot söder. Detta
är symboliskt. De försvagade och
förkäns-ligade instinkterna sträcka sig ivrigt mot den
fulla, ljusa blomningen. Man kan otvivelaktigt
fråga sig, om det inte visar en
iögonenfallande begränsning hos författaren, att så ensidigt
som han gjort det se livets kulminationspunkt
i den tilldragelse, vid vilken Silja vaknar upp
ur ungdomsårens drömska halvslummer för att
gå en tidig glödande morgon till möte. Men
då detta skede skildras med en så rik,
fulltonig konst som här är fallet, kunna vi icke
annat än känna tacksamhet mot författaren.
Det dyrbaraste i Sillanpääs
människoskildring, sådan den ter sig i detta nu, är att
hjärtats andel i den är större än intellektets. Den
nästan kirurgiska, halvt vetenskapliga
naturalistiska analys, som exempelvis i »Två
människobarn» gav hans psykologiska diktning ett
drag av kyla, intar nu en starkt underordnad
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
