Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - F. E. Sillanpää och hans Silja. Av Lauri Viljanen - Gråhårig ungdom. Efter Jean Cocteau. Översatt av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L a u r i V i l j ane n
av små intima »spånor» måhända betytt för
honom själv, det får man viss föreställning
om, då man läser det vackra kapitel i »Silja»,
där fadern vakar vid dotterns sjukbädd.
Sil-lanpääs två senaste novellsamlingar Rippi
(Skrift) och Kiitos hetkistä Herra (Tack för
stunderna, Herre) — den förstnämnda
snarast en etiskt, den sistnämnda en mera
estetiskt betonad bekännelsebok — äro verkliga
»confessions», som tillåta läsaren att komma
i en synnerligen intim kontakt med
författaren. Han söker inte i dem att symbolisera
sina stämningar på något sätt, inte heller att
kritiskt dissekera förhållandet mellan jaget
och världen. Han liksom stiger fram för oss
likt en man som är oss välbekant och som har
att säga oss någonting betydelsefullt, intimt
och gemensamt.
I »Silja» vädjar Sillanpääs konst till
läsaren med en i någon mån annorlunda
grundton än förr. Tidigare, såsom exempelvis i »Det
fromma eländet», den djupt mänskliga
romanen från det röda upproret i Finland, har han
måhända verkningsfullast skildrat primitivt li-
dande, livsförlopp, ledda av förslappade
instinkter, fyllda av elände och med njugga och
fattiga glädjeämnen. Den förhärskande k"nsla
han väckt hos oss för de människoöden han
skildrat har varit sympati, blandad med
ömkan. Det är framför allt i småfolkets,
torpar-nas och daglönarnas värld han funnit
representanter för detta nästan domnade, viljelösa
förhållande till livet. Icke heller i »Silja»
ger han oss starka, handlingskraftiga
människor. Men den sympati för det »sista gröna
skottet» av en gammal bondesläkt han väcker
hos oss är här förenad med en ny,
sällsynt-känsla av estetiskt välbehag. Mot bakgrunden
av döden får Sillanpääs lovsång till den rena,
naturvuxna instinkten, som för honom i hans
senaste bok betyder livets finaste blomstring,
en underton av seger, och en i. hög grad
förandligad, nästan översinnlig glöd. Det är
denna estetiska livskänsla som behärskar Silja
och ger boken den säregna, harmoniska
prägel, vilken vi antydde i början av
föreliggande rader.
GRÅHÅRIG UNGDOM
EFTER JEAN COCTEAU
Mild glans får huden, ögonen bli klara
hos den som, ännu ung, fått grånat hår
— Av enahanda skönhet kan jag bara
hos vårliga olivträd finna spår.
När havsskum en gång långsamt genomdränkte
med friskhet jorden på en grekisk kust,
sin jordsav Kybele oliven skänkte,
och Afrodite gav den vågens must.
Med silverhårig ungdom den förnöjer
den som med vinterns bleka sol är släkt
och likt oliven över rosen böjer
sitt huvud, ungt till år men snöbetäckt.
JOHANNES EDFELT.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
