Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Jag» av Carl Larsson. Ett mänskligt dokument. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
skulle vara livad och vänsäll mot alla och
tycka om föräldrar, hustru och barn. Nå,
mor, hustru och barn har han älskat och
älskats av så mycket som det går i den här
världen, och det har han även i »Jag»
frimodigt och öppenhjärtigt bekänt. Men han
ville och som han sade måste säga hela
sanningen om alltihop och tyckte det var en
halvlögn att ej sjunga ut om »satgubben».
Då nu hans »Jag», som den
självmedvetna titeln lyder, kom ut, blev den, det har
jag ofta hört, en besvikelse för mången. För
många med mig blev den åter det
scharlakansröda sigillet och den klara
underskriften på hans livs dokument.
Hur var Carl Larsson som människa? Den
mest naturlige och mest intensive man jag
råkat. Ängslig att ej vara sann även då det
var riskabelt att tala rent ut, nästan nervöst
ömtåligt rädd om sin frihet, kanske något
misstänksam men, som han säger i »Jag»,
fylld av en verklig lust att vara älskad. Han
var så lidelsefullt hänryckt av natur och
konst, att det, som han sade, »krillade» i
honom, då han »drällde» omkring i mark eller
museer, och i alla fall, jag skulle vilja säga
nästan alltid innerst gripen av den livsångest
han så hemskt beskriver i företalet, då han
skildrar sin dröm om ormen. Han har, som
han säg^r, »vågat oblygheten», d. v. s. att
tala om, hur han känt sig i livet. Själv står
jag mer än oförstående inför det, på vilket
han så bergfast trodde, på syndaskuldens
avtvående under återfödslar. Det gör på
mig ett hemskt, ja motbjudande intryck, då
han om sin lille vanföre bror John säger:
»Detta barn ’var icke fött oskyldigt, han bar
på skuld, som skulle sonas.»
Då är jag mera på den sida av Carl
Larssons religiositet — ordet låter för
banalt och tomt — nej, samband med det
outgrundliga, när han någonstädes säger, att
han i rymden slungade ut bönen: »Fader,
giv mig ett glatt och modigt hjärta».
Är det ej nästan något mystiskt, detta att
den glade, ljuse, särskilt avhållne — ty bra
många män och kvinnor lyste upp, då han
kom —, skulle som pojke med sina
föräldrar bo »hos tjuvar och skökor». »Detta är
mig pinsamt och tar mig emot, men det hör
till», skriver han. Ja, är det ej något
underligt i att den, som skulle så rent och
soligt skildra det svenska hemmet, bodde som
barn bland soptunnor och feta råttor och
att han själv var full av förtvivlan över den
stank och den elakhet som omgåvo honom.
Men då det nu var så, hur tacksam är man
ej att få genom honom själv beskrivning på
hur det förhöll sig. Hans penna är lika
målande som hans pensel, och nu ha vi trängt
längre in i frågan, hur det var hos de
fattiga i Stockholm på femtio- och sextiotalen.
Man gläder sig åt, hur oerhört dessa
förhållanden ha förbättrats, men man förstår
också, att Carl Larsson hade särskilt hjärta
för de fattiga och att han bättre än någon
jag råkat förstod deras hatkänslor, så
grund-god han än själv var.
När man läser denna beskrivning- av vad
en intelligent gosse själv såg, tänker man
på att denna skildring av det sämsta
Stockholm skall få, nej redan har ett
kulturhistoriskt värde som ej kan överskattas. Larsson
hade något obändigt och även, som förut
sades, misstänksamt i sin natur, och det var
»Karin», det yttrade han många gånger till
mig, »som satt fason på honom». Men mitt
i den lycka, i vilken han levde under sitt
livs sista fyra decennier, komma de mörka
känslorna upp i hans själ, och som romaren
sade, »surgit amari aliquid», något beskt och
bittert stiger upp i själen, den »svartalv»
om vilken Tegnér talade.
Så kom Larsson som elev in i Akademien
för de fria konsterna, i »Antiken». Jag kan
inte neka mig att citera några rader ur detta
proppfulla och karakteristiska kapitel. »Men
var precis den kvinnliga avdelningen befann
sig, och huru denna var, det fick jag aldrig
klart reda på; jag vet endast riktningen och
det genom den ständiga kaffedoften. Lika
lata och frånvarande som vi, de manliga,
voro, lika träget lära dessa stackars kjoltyg
legat i. Och göra väl så än, gunås ...»
Hela sitt liv knogar Carl Larsson med
energi och spänstig vilja uppåt, men aldrig
använder han sig av något kompromissande,
något krumbuktande. Det är rent spel hela
tiden och rent förbluffande, om man ej
visste det förut, hur han genast får smak
för det bästa. Som barn älskade han, det
går ej med mindre ord, S :t Göran och
draken, och han blev rörd, då Johnny Roosval,
den store kännaren av vårt främsta
medeltidskonstverk, viskade till honom i en
järnvägskupé, att han nu fått reda på
konstnärsnamnet, och att Bernt Notke utfört
skulpturen åt Sten Sture d. ä. Redan som
yngling hade Larsson intresse för den bästa
litteraturen. Nej, alla människor äro icke
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
