Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Demokratiens kris i antik och modern tid. En studie i allmän statslära. Av Nils Stjernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Demokratiens kris i antik och modern tid
synstagande till sina egna intressen. Men
vid en dylik omröstning framkommer dock
i en kulturstat på ett oförtydbart sätt,
vilken varje enskild viljas inriktning är till
åtgärden ifråga. Och i allmänhet måste
en på detta sätt konstaterad verklig
flertalsvilja rörande en bestämd statsåtgärd
vara den enda faktor, som i längden inom
en demokratisk kulturstat kan åtnjuta
verklig auktoritet samt därför ock vara
bäst ägnad att sammanhålla en sådan ståt.
Det är denna verkliga flertalsvilja som
Rousseau kallar la volonté generale. Och
han tillägger därvid — något som vanligen
förbises av hans många uttolkare —• att
ju mera betydelsefulla och allvarliga
frågor besluten röra, dess mer måste man,
om denna samfällda vilja verkligen skall
kunna upprätthålla sin statssammanhållande
funktion, uppställa krav på att »den
segrande meningen närmar sig enhällighet».
Helt annorlunda blir enligt Rousseau
resultatet, om demokratien utövar sin makt
endast genom en representant. Makten kan
väl representeras, men icke viljan. Så
snart någon enskild får uppdraget att
representera ett folk — det må nu vara ett
statsöverhuvud eller en folkrepresentant
— så kommer i själva verket alltid den
enskilde representantens vilja och
intressen att utöva ett bestämmande inflytande
på hans handlingssätt. »Och den enskilda
viljan strävar av naturen främst efter
enskilda fördelar.» Om representanten är en
enda, är det visserligen »icke omöjligt»,
att denna hans enskilda vilja kan komma
att sammanfalla med den verkliga
flertalsviljan. Men om representanterna äro flere,
är det »icke möjligt, att en sådan
överensstämmelse skall bliva hållbar och
varaktig». »Och ifråga om den stora
mängden av dylika inom en folkrepresentation
är en dylik inställning av den enskilda
viljan helt utesluten.» I en rent
representativ demokrati är därför folket fritt endast
vid själva valtillfället. Då representanter-
na väl äro valda, måste det komma att
känna sig ofritt, d. v. s. behärskas av en
främmande vilja. Är icke denna känsla
förhanden hos stora skaror av medborgare
i nutidens demokratier under de tider, som
infalla mellan valtillfällena? Och år folket
fritt ens vid dessa? Vem avgör t. ex. i
närvarande stund den för alla medborgare
i detta land grundviktiga frågan, om den
svenska kronan skall äga ett fast inhemskt
penningevärde? Icke blir det svenska
folket. Den frågan avgöres hos oss genom
en dunkel kompromiss mellan de stora
partiernas ledningar. Och sedan denna väl
blivit gjord, skola samtliga dessa partier
ivrigt bemöda sig att vid valtillfället rikta
väljarnas uppmärksamhet på någonting
annat. Ett parti kommer måhända att tala
så mycket som möjligt om tullar, ett annat
om socialisering, ett tredje om nykterhet.
Men i fråga om den förstnämnda, för
varje medborgare och varje rättssamhälle
mest genomgripande och viktiga frågan
kommer det svenska folket att få föga
användning för sin »frihet».
Därför är det ock enligt Rousseau alltid
oriktigt att låta en representation definitivt
besluta om lagarnas innehåll. Den bör väl
kunna utarbeta lagarna och för sin del
preliminärt antaga dem. Men den bör
aldrig få äga ens känslan att kunna definitivt
därom besluta. Lagarna bliva då alltid i
större eller mindre utsträckning verktyg
för representantens enskilda intressen,
»ofta endast förevigande hans orättvisor».
»Och han skall aldrig kunna undvika att
hans privata synpunkter förminska hans
verks helgd.» På dylika vägar skapas
därför ingen samhälls vil ja, som i längden kan
verka sammanhållande inom en ståt.
Endast i ett enligt ovannämnda grundsatser
inrättat demokratiskt statsskick låg enligt
Rousseau garantien mot de
statssöndersli-tande verkningar, som det av honom så
fruktade partiväsendet eljes måste komma
att utöva inom varje demokratisk ståt.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
