Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Demokratiens kris i antik och modern tid. En studie i allmän statslära. Av Nils Stjernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Stjernberg
Den moderna statsvetenskapen nöjer
sig emellertid icke med än så skarpsinniga
psykologiska analyser. Den fordrar att få
dem verifierade genom konfrontation med
den historiska verkligheten. Låt oss till
sist göra en kortfattad sådan
konfrontation. Den kan lämpligen ske på det sättet
att man frågar sig: inom vilka av nutidens
demokratier gäller det, att ordet
»diktatur» icke kan nämnas ens såsom en
avlägsen framtidsmöjlighet för statsskickets
vidare utveckling? De äro dock i grunden
knappast flera än tvänne. Den ena är
Schweiz, en ståt som fullt medvetet
inrättat sitt statsliv i enlighet med
Rousseaus kritik av den representativa
demokratien. 30,000 medborgares begäran är
där alltid tillräcklig för att åstadkomma
en direkt folkomröstning om ett av
förbundsstatens representation fattat
lagbeslut. Den verkliga flertalsviljan såsom
högsta auktoritet har där t. o. m. visat sig
i stånd att inom en demokratisk ståt
sammanhålla tre skilda nationaliteter, ett i
sanning glänsande vittnesbörd i detta
nationalismens tidevarv om den Rousseau’ska
analysens bärkraft. En var, som tagit
närmare kännedom om detta statsskick, vet,
huru partiväsendet därstädes betagits sina
skadegörande verkningar genom dess
stränga inordnande under den verkliga
flertalsviljan. »Det utmärkande för den
politiska utvecklingen i Schweiz är
frånvaron av häftiga brytningar och
uppslitande partistrider», är grundtonen i alla
skildringar av detta statsskick. Den som
känner detsamma vet också, huru i detta
land varje slags hot mot
folkrepresentationen med utomparlamentariska
maktmedel även i mycket upprörda tider är
lönlöst. Det studsar tillbaka mot den verkliga
folkviljans auktoritet. Den som vistades i
Schweiz i slutet av år 1918, då
världsrevolutionens vågor böljade fram genom
länderna, hade ett synnerligen gynnsamt
tillfälle att övertyga sig härom. Det kan
ock vara lärorikt att erfara, huru en
representant för den schweiziska
socialdemokratien, som spelat en betydande roll för
folkomröstningsidéns utbredning, bedömer
detta institut. »Erfarenheten har visat»,
yttrade han, »att folket i långt högre grad
tagit miste, vida lättare låter bedraga sig,
när det gäller att bedöma personer, vid ett
val av folkrepresentanter, än när det
gäller att bedöma saker, vid omröstning om
lagar. Och detta helt enkelt därför, att
det ställer sig så oändligt mycket svårare
att pröva en persons hjärta och njurar
än att pröva innebörden av en sak,
andemeningen i en lag. Därför är det ock
betydligt lättare för den enskilde
medborgaren att bedöma, om en lag verkligen är
gjord till de arbetande massornas fördel,
än om en representant alltid skall komma
att verka i folkets sanna intresse.» I dessa
ord ligger, som vi finna, ett komplett
förnekande av riktigheten i den berömda
Montesquieu’ska läran, att folket icke äger
tillräcklig insikt för att giva sig själv
lagar, men väl måste anses äga tillräcklig
insikt för att utse de representanter, åt
vilka det vill anförtro detta värv. Och det
kan tillika inkasseras såsom ett
synnerligen intressant belägg ur det praktiska
statslivet för riktigheten av Rousseau’s
skarpsinniga analys av den representativa
demokratiens idé.
Den andra ståt. som härvid främst
kommer ifråga, är Förenta Staterna. De ha
slagit in på en väg att lösa demokratiens
problem, om vilken Rousseau uttalat, att
den »icke är omöjlig». Om representanten
är en enda person, var det ju enligt
honom »icke omöjligt», att denna
representants enskilda vilja kan komma att
sammanfalla med den verkliga flertalsviljan.
De ha emellertid försiktigtvis i sin
författning skapat en dylik representant, som
allenast är utrustad med en fullt
självständig vetomakt. Denna utövar han utan
något som helst beroende av parlamenta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
