Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Demokratiens kris i antik och modern tid. En studie i allmän statslära. Av Nils Stjernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Stjernberg
bildning, vilka icke blott byggde sitt verk
på nedärvda anglosachsiska traditioner,
utan även synnerligen ingående
tillgodogjort sig den europeiska kulturvärldens
dittills samlade erfarenhet på statslivets
område. Till den församling av delegerade
från de skilda staterna, som utarbetade
författningen, kom sålunda bl. a. från
Virginia en ung 36-årig, akademiskt skolad
politiker vid namn James Madison, som
dit medförde en diger dossier, i vilken han
samlat allt vad han inom den antika och
moderna litteraturen kunnat komma över
av viktigare observanda angående
statsförfattningar och staters organisation,
enkannerligen rörande
förbundsförfattningar. Han blev sedan den ledande själen i
hela den serie av kompromisser, genom
vilka författningsverket kom till stånd, och
bär därför med fullt skäl hederstiteln »the
Father of the Constitution». Men vidare
hade den nyfödda nationen överhuvud
den stora och sällsynta lyckan, att ett
flertal av dess »riksfäder» även voro
synnerligen stora och betydande statsmän.
Sådana män som George Washington,
Alexander Hamilton, Thomas Jefferson, James
Madison, Jolin Adams och Jolin Marshall
äro var för sig av den betydenhet att de,
såsom en europeisk historiker yttrat, i
vilken ståt som helst skulle ha kommit att
räknas till dess verkligt stora statsmän.
Vidare gällde det vid detta tillfälle icke
blott att skapa en författning i
demokratisk anda, utan även att sammansvetsa de
olika staterna till en livsduglig
förbundsstat. I sin fruktan för att denna nya ståt
icke skulle visa sig tillräckligt livsduglig,
voro dessa riksfäder särskilt angelägna
om att utrusta de nya federativa organen,
även presidentmakten, med verkligt
betydande maktbefogenheter, som kunde sätta
dem i stånd att värna den nyvunna
friheten. De gingo därvid t. o. m. medvetet
över de instruktioner, de erhållit. Vad
känslan av det yttre trycket betydde för
1809 års grundlagstiftande ständer här i
Sverige, det betydde i Amerika nämnda
känsla för 1787 års riksfäder. Och likvisst,
vilka vanskligheter mötte ej det oaktat
genomförandet av detta författningsverk! I
en av de största staterna, Pennsylvania,
synes detta ha lyckats allenast på den
grund, att man utfärdade kallelsen till den
»convention», som skulle taga ställning till
konstitutions förslaget, så sent, att
betydande delar av de röstberättigade icke
fingo tillfälle att utöva sin valrätt. Och
i den då största och mest kultiverade
statens, Virginias, »convention», vars
ställningstagande allmänt ansågs avgörande
för hela förslagets öde, lyckades dess
ledande statsmän endast med några få
rösters majoritet genomdriva detsamma. Men
därtill kommer, att detta maktbalanssystem
visst icke var färdigt i och med
unionsförfattningens tillkomst. Även i
fortsättningen hängde utvecklingen och
betryggandet av detsamma ofta på ett hår.
Sålunda infördes en av de viktigaste
hörnstenarna i detta maktbalanssystem,
nämligen presidentens befogenhet att av egen
maktfullkomlighet avskeda sina ministrar,
först efter konstitutionens antagande och
genomdrevs i senaten allenast med dess
ordförandes, vice presidenten Jolin Adams,
utslagsröst. Och härtill kommer, att hela
detta maktbalanssystem säkerligen aldrig
kunnat hållas upprätt under den närmast
följande tidens skakningar, om icke
Förenta Staternas högsta domaremakt lyckats
åt sig erövra befogenheten att effektivt
kontrollera författningens efterlevnad
från såväl presidentmaktens som från
kongressens sida. Det är John Marshall,
Chief Justice i Förenta Staternas högsta
domstol från år 1801, som genom en
under decennier förd kamp lyckades åt
domaremakten erövra detta prerogativ. Den
avgörande kampen utkämpades år 1805,
då Thomas Jefferson, vars parti då vunnit
en förkrossande majoritet i representan-
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
