Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Canterbury Tales. Med anledning av några nya översättningar. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Lamberg Wåhlin
överdrifter, alltså renässansens syn på
medeltiden, men, som Saintsbury säger, det är en
mycket artig parodi, fast alla de svaga
punkterna i de svagare romanerna dragas fram
lika obarmhärtigt som artigt. Huruvida
värdshusvärden — representerande den antika
kören eller kanske mera egentligt vox populi
i hela verket — i sitt hetlevrade avbrott
riktar sin harm mot romanerna eller parodien,
låter Chaucer oss icke veta. I sin för några
månader sedan utgivna bok om Chaucer vill
Chesterton icke utan vidare godtaga teorien
om elak parodi. Han påminner om att satiren
över Sir Topas och överdrifterna i
medeltidens riddarväsen föregåtts i
Canterburysägnerna av en mycket generös värdering av
ridderligheten i den verklige Riddarens
person, riddaren utan namn. Men Chesterton är
alltid öm om medeltiden. Att närmare följa
hans tankegång både här och i annat
vore mycket frestande, ty i denna
entusiastiska bok möter oss en Chesterton som visar
sin allra mest fängslande sida. Jag vet inte
om man skall säga: läs först Chaucer, då
han nu börjar finnas lättillgänglig på
svenska, och sedan Chestertons bok — eller läs
i motsatt ordning. Chesterton säger
visserligen att det aldrig funnits, icke finns och
aldrig skall komma att finnas en
översättning av en dikt från ett främmande språk —
’tis true ’tis pity, and pity ’tis ’tis true —
men han försäkrar på ett annat ställe att det
icke är böckerna om Chaucer som betyda
något, utan Chaucer själv, och när vi under
magister Jernströms ledning få rida med i
sällskapet till helgongraven, glömma vi
verkligen tungomålet och leva i dikten själv.
Trots alla skiftande berättelser står dock
ramverket Prologen, i vilken
Canterburypilgrimernas avfärd en aprildag från Tabard
Inn i London skildras och de talrika
personerna presenteras, på ett lysande sätt höjd över
det hela. Prologens olika delar sammanhänga
visserligen oupplösligt med de olika
berättarnas egna »prologer», men den är uppbyggd
av starkare material, den fängslar och
väcker intresse för de individuella pilgrimerna,
mycket starkare än deras egna martyrer,
hjältar och skälmar, vilka de berätta om.
Chaucer hade i diplomatiska ärenden
upprepade gånger sänts till Frankrike och
Italien både av Edward III och Richard II,
man vet att han sammanträffat med Froissart
och Petrarca, möjligen även Boccaccio.
Därför har den outslitliga frågan uppkommit:
har han skrivit Canterbury Tales efter
förebilden Decameron eller icke? Åtskilliga
utgivare och litteraturhistorici säga det i
förbigående som ett givet faktum, andra lämna
det obestämt, men den nyare forskningen
finner det fastslaget att engelsmannen icke
sett Decameron alis. Petrarca lärde känna sin
landsmans verk först tjugo år efter dess
avslutning. Särskilt dansken Jespersen har
ivrigt förfäktat Chaucers oberoende av
Decameron, och hans mening har framförts i den
enda svenska bok om Chaucer som mig
veterligen kommit till, professor Erik
Björkmans förträffliga studie, som ingår i serien
»Populära vetenskapliga föreläsningar vid
Göteborgs högskola». Det finns heller ingen
tvingande anledning att avvisa Jespersens
åsikt. Något slags samband har det väl
funnits, men planen att samla sins emellan olika
historier och förena dem inom ramen av en
huvudberättelse fanns sedan urminnes tider i
östern, och åtminstone ett exempel härpå
hade under ett par sekler levat i Europa under
namn av Sju Vise Mästare. Pilgrimsfärder
voro alltjämt populära på Chaucers tid, och
dessas tillfälliga sammanförande av
människor ur alla stånd och villkor erbjöd diktaren
ett (förträffligt studiematerial för
skildringar av karaktärer och seder.
Vid den oundvikliga jämförelsen mellan
Boccaccio och Chaucer får man väl närmast
det intrycket att det litterära sambandet är
ganska likgiltigt. Om det funnits eller ej, är
ändock Chaucer sin italienska samtida så
överlägsen att man kan lämna frågan åsido.
Visst är Boccaccios inledande skildring av
pestens dystra Florens och dess motsättning
den vackra trädgården, där ett ungt
förnämt sällskap berättar historier för
varandra, en fängslande och oförgätlig tavla,
men hellre än att stanna i den italienska
vårens yppighet känna vi lust att vara med
på landsvägen till Canterbury, där friskare
vindar blåsa. Vi komma icke i så
förnämligt sällskap, men vi lära känna en massa
verkliga människor, vida mera
underhållande och livslevande än Boccaccios junkrar och
adelsdamer, och de berätta alltid om något
som på särskilt sätt hör dem till, medan det
i Decameron aldrig finns någon verklig
anledning till att just den personen skall tala
om just den historien. De unga florentinska
flickorna få lyssna till och själva förtälja
ganska slippriga noveller och anekdoter.
Chaucer kan nog vara både vågad och ohyf-
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
