Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i n
— richtetest den wilden irren Lauf», sade
Goethe i dikten »An Charlotte von Stein».
Detta handlag hade inte Martina von
Schwerin, och Tegnérs kärlekshistoria
fick ett stormigt förlopp och en
tragisk upplösning. Dess epilog var
Mjältsjukan.
Tegnérs intresse för Goethe ökades
naturligtvis genom umgänget med Martina
von Schwerin. För hennes skull var det
kanske som han hängde Goethe på sin
vägg, om han inte gjort det tidigare. På
Tuvans biskopsboställe fick Goethe en
förnämlig plats, som man kan se av Tegnérs
brev till biskopinnan Helena Faxe, strax
efter flyttningen från Lund. »De enda
hyggliga fruntimmer jag hittills sett i
Småland», skrev han, »äro de jag förde
med mig från Skåne — nämligen i
porträtt. De hänga nu, som husgudar, över
min soffa. Över dem befinner sig Goethe,
en gammal fruntimmersvän, som de fleste
poeter, de må i övrigt vara stora eller små.
Han kom hel hit: men på väggen har han
spruckit, förmodligen av artighet, för att
ej vara bättre än kamraterna.»
Som biskop kom Tegnér emellertid att
uppskatta Goethe från en annan sida än
poesiens och erotikens. När han styrde
Växjö stift, ambitiöst och skickligt,
tänkte han på ministern i Weimar som på en
kollega. Han betraktade både sig själv och
honom som bevis på att teoretisk och
konstnärlig begåvning inte innebar
oduglighet i det praktiska. På gamla dagar
skrev han en liten polemisk essay »Om
geniernas opraktiska natur» och
hänvisade däri till bl. a. Goethe och Michel
Angelo, snillen som voro färdiga att gripa
in på livets alla områden. I
inledningsdikten till Kronbruden gav han också sitt
erkännande åt den praktiske Goethe. Att
han häri liksom också i andra stycken
kände sig som en like kan man möjligen
utläsa ur det sällsamma faktum att han
dagen före sin död yrade om Goethe och
föreställde sig honom som en landsman,
värmlänning som han själv.
Gården i 0 s t a rp.
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
