Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Björnsons kvinnogestalter. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j ö r n s o 11 s kvinnogestalter
och real, vävd samman av drömmar och
verklighet, och vart vi vänder oss i Björnsons
diktning, finner vi hennes spår. Hon är en
av de sällsynta gestalter i en skalds
produktion, som välsignar hela hans verk och
dyker upp i hans sälla och osälla stunder som
vore hon en levande människa.
När Björnson koncipierar sitt första
nutidsskådespel, De Nygifte (i våra ögon blott
en skiss), tänker han på sin Synnöve, som
nu fått den man hon ville, men som ännu
inte vaknat till medvetande om att en dotter
måste separera sig från föräldrahemmet för
att fylla sin mission. I En Fallit måste den
vida mer personligt skildrade Valborg först
gå genom ett sammanbrotts eklut, innan hon
får ögonen öppna för vem hennes tillbedjare
med de röda händerna är. Hon övervinner
sin flickaktiga elakhet, betraktar allt vad
yttre glans heter med sina kvicka ögon, för
att sedan bygga upp ett hem icke på svindel
men på solid grund.
Clara i det geniala och för litet spelade
dramat Kongen växer ut till en heroisk
figur i sin kärlek till den furste, som vill
förnya sitt gamla kall enligt demokratiska ideal.
Det är så mycket märkligare som hon till att
börja med betraktar hans närmande med
samma avsky som fyller drottningen i Shakespeares
Richard den tredje. Hon förenar sitt öde
med den man som genom sitt ämbete
varit nödsakad att förfölja hennes
revolutionäre fader. I sanning, det krävs en lidelsefull
hängivenhet för att stå risken, hon förfogar
över den men har inte räknat med blodets
dunkla makter, som driva sitt spel med oss,
inte med att högspänningen i vår själ kan
bryta ner hela vår varelse.
Det är tydligt att Björnson alltmer
fördjupar sin åskådning om kvinnans roll i
livet, att han vidgar hennes gränser allt
eftersom hans andliga sfär vidgas. Från det
fast konsoliderade bondehemmets sfär ger
han sig i kast med sina social-etiska
uppgifter, som skulle fylla hela hans liv. Det är
också tydligt att mångt och mycket i hans
kvinnoskildring bäres av hans kritik icke
blott av nationalromantiken utan av
romantiken överhuvud. Jag tror att hans
våldsamma protest mot Ibsens Brand bottnar i en
dubbel känsla hos honom själv: å ena sidan
frestelsen att själv störta upp på fjället och
slunga ner lagens tavlor till ett häpnande
folk, å den andra hans jordkänsla, så stark
att han måste finna vägen tillbaka till da-
len för att kunna leva och verka. Över hela
denna period ända fram till 90-talet kan man
verkligen som devis rista: intet eller allt!
Det norska folket är redan av naturen
skapat för ytterligheter och dramatiska
konflikter i högre grad än de övriga nordiska
folken, det förfogar även över ungdomens
häftighet och hänsynslöshet, och därför
måste romantikens dualism, idé och
verklighet, här tränga fram under de svåraste
födslovåndor. Jag kan för min del inte se
annat än att även Sigrid Undsets hela problem
står invid denna rämna och att hennes
hänvändelse och omvändelse till katolicism
helt enkelt blev den mänskliga och
konstnärliga räddningen från att störta ner i
avgrunden. Det är hennes Kierkegaardsprång.
Denna andens och hjärtats spänning får i
Norge en alldeles säregen karaktär av det
som jag skulle vilja kalla det norska
predikantlynnet. Inom den isländska kolonien
tyckes ju en gång i världen omvändelsen till
kristendomen ha varit en mycket praktisk och
rationalistisk angelägenhet. Men inte i Norge
självt. Det är sekterismens heliga land
ännu i dag, ty vad är den Undsetska
förkunnelsen och omvändelsedriften annat än en
sektrörelse - på historisk botten? Norge är
väckarnas och missionärernas förlovade land,
asketernas och fanatikernas, Brands och
Hauges paradis. Sitter inte ett pelarhelgon
uppe på Dovrefjällets topp? Men vid sidan
av predikarlusten och omvändelsedriften
härskar i Norge sedan hedenhös en
naturmystik som i intet annat av de nordiska
länderna. Läs medeltidens stora Drömdikt, läs
Garborgs Haugtussa, tänk på Ibsens kamp
med trollen, Hamsuns Pan och Mysterier,
Jonas Lies tidigare berättelser, Obstfelders
lyrism, Olav Duuns spelöppning i
Juvikin-gareposet, Michael Fönhus’ djurnoveller.
Och betraktad från den synvidden blir
kulturspänningen i Norge den som drar sig
från hedendom till kristendom, och vem
vet om inte Sigrid Undsets katolicism även
betyder ett äreräddningsförsök för den
hedniska naturmystiken?
Jag har ovan påstått att Björnson var en
lycklig människa, en harmonisk sådan, och
om inte uttrycket missförståddes så ofta,
skulle jag även vilja kalla honom för en sund
skald. Om man nu betänker vilka faror och
frestelser som lura kring en norsk
författare, om ovan nämnda påståenden
tillnärmelsevis hålla streck, förstår man i än hög-
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
