Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolvte häftet
- Björnsons kvinnogestalter. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
brista. Hur det nu är, det låter sig svårligen
tänkas att man kan skapa en kvinnotyp av
oförgänglig art utan en underström av
lyrik och personlig hänförelse. Tänk på
Beatrice och Ophelia, Isoide och Julia,
Gretchen och Sonja. Av dessa egenskaper har
Björnson ett osedvanligt rikt mått, ja, finns
det i hela vår nordiska litteratur ännu en
skald som förfogar över en sådan förmåga
att kunna flamma upp i hänförelse som
denne evigt unge stridsman och sångare?
Och trots häftiga, stundom förbittrade
strider med enstaka och med stora grupper, som
prägla hela hans liv och som hans
kampnatur i grunden behövde för att inte rosta, var
han en mycket lycklig människa, byggd på
stark grund, vare sig den såddes med
Grundtvigs eller Darwins frön. Denna
personlighet kunde förändra sin världsåskådning utan
att förändra sig själv. Därför att allt hos
honom är organiskt vuxet, även hans
utveckling. Och han förmår det ovanliga: att
ännu ung göra det rätta valet och grunda ett
hem, som skulle bli en förebild och
vallfartsort så länge han levde och egentligen ännu
i dag. Ty var finns ett andra Aulestad?
Björnstjerne Björnson, Henrik Ibsen
(åtminstone enligt det man vet om den store
tigaren), Jonas Lie, Viktor Rydberg,
Fredrik Paludan-Muller — alla äro de
representanter för en epok, som man kan kalla de
lyckliga äktenskapens, där det första valet
är en fullträff och konflikterna blott äro
ägnade ätt fördjupa samlivet; låt vara att
Pa-ludan-Müller måste övervinna mångt och
mycket, innan han hann så långt. Det
förefaller som om periodens två hörnpelare,
romantiken och liberalismen, förmått att
stödja det äktenskapliga templet och alstrat en
harmoni bärkraftig för ett helt liv. Även
Atterbom och Geijer höra till denna ring.
Det är först en senare generation,
Strindbergs, som trots uppriktighet i viljan
strandar just på denna centrala uppgift och
därför bidrager till disharmoniens intåg i den
diktade världen.
*
Björnsons berömda debutverk bär ju ett
kvinnonamn som titel, ett namn som än i
dag är oss alla kärt, Synnöve Solbakken. De
följande bondenovellerna variera i grund och
botten blott hennes typ.
Synnöve är helt enkelt en nationaltyp av
samma betydelse för norsk litteratur som Ju-
lia för engelsk renässans och Gretchen för
tysk Sturm und Dräng. Hon är en tolk för
den norska bondesjälen så ren och
ursprunglig som möjligt, och när Ibsen tio år senare
formar sin ännu berömdare Solveig med
några repliker och strofer, förtätar han i
dramatisk gestaltning blott vad Björnson
skapat med sitt lilla prosaepos. Det är som
bekant i dag ytterst vanskligt att tala om det
germanska som begrepp, enär rasteoretiker
allt för hastigt sökt lösningen på mycket
svåra problem, men nog tycker man att
Synn-öve-Solveig förkroppsliga åtminstone ett
germanskt kvinnoideal. När det gäller
Synnöve är det svårt att framhäva några
bestämda förebilder, det är snarast fråga om själva
den andliga atmosfär Björnson vuxit upp
i, den nordiska romantiken, denna
kombination av nordisk renässans, tysk romantik
och klassicism, som i Norge får sin särskilda
prägel i den så kallade nationalromantiken,
ännu i dag inte särskilt lätt att definiera.
Men hur betecknade för dess väsen, att dess
hittills förnämsta gärningar var en
folkvisesamling jämte Asbjörnsens och Moes sagor,
två verk i vilka ett folks kollektivande tagit
sig de mest originella och oförgängliga
uttryck; det är tydligt att den norska
romantiken debuterar på ett mera folkligt sätt än
grannländernas. Men den är närd inte blott
av litteratur utan av bildande konst och
musik och kan tillgodogöra sig hela den
romantiska skörden i Europa. Det räcker dock
inte för att väcka en stor skald till livet. Det
är Björnsons lyckliga arvedel att ha vuxit
upp i en släkt av bönder och präster i en
oförgängligt vacker, orörd natur. Det är
hans lynnes intensitet och hans självsyn som
bär hans uppfattning av det norska
bondehemmet, män och kvinnor. Synnöve Solbakken
blir populär som en kär gammal folkvisa.
Hon är visserligen ett väsen för sig, som
vill leva samman hela sitt liv med den
yngling hon spårat upp med instinktens
slagruta. Att hon är individualiserad, det visar
nogsamt karakteristiken av Thorbjörns
syster Ingrid, djärvare än hon i åsikter och i
handling och med drag av en skälmsk
humor, som förstärkt återvänder i de andra
novellerna. Synnöve är den unga naiva
flickan, blott tänkbar som barn i ett harmoniskt
hem och som hustru och moder i ett lika
lyckligt eget hem, den hängivna kvinnan, som
med sin kärlek, sin tro på Gud och livet skall
besegra de svåraste hinder. Hon är ideal
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0708.html
