Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
i sluten krets vid brasan,
äro döda nu.
Och det är bara jag, som minns
en segelsvärm i nattlig flykt,
en mareldsfåra —■ —
Det sista spåret!
Emil Zilliacus’ lyrik i hans nya vackra
diktsamling Templet är en hyllning till
kulturen och de landskap, som präglats av
gammal odling. Då Mörne besjunger den
ny-ländska skärgården med låga berg,
blänkande sund och röda stugor inne i vassklädda
vikar, frammanar Zilliacus en bild av
italienska vingårdar och den romerska campagnan,
över vilken solnedgångens citrongula färg
bleknar bort i rymden och där ruinerna resa
sig som vittnesbörd om människoverks
förgänglighet.
Det var en tid, då varje ung konstnär
drömde om att få resa ned till Italien,
konstens och diktens hemland, sådant som det
besjöngs av en litet sentimental romantiker
som Nicander:
Så i Rom jag lever. Så jag njuter
alla tiders skatter på en gång.
Varje dygn en trio innesluter
av Historia och av Konst och Sång.
Det är en uppfattning som de moderna
italienarna med Marinetti i spetsen velat
göra slut på. De ville helst vräka omkull
monumenten och bränna museerna och
biblioteken, som lägga sin börda på de nya
generationernas axlar och förlama deras
skapar-förmåga. I ett sådant program talar den
moderna primitivism, som borrar sig ned till
själslivets underjordiska värld och i dess
primitiva former —■ med en sällsam motsägelse
—• söker efter nya uttryck för den moderna
själen. En humanist som Zilliacus ser åter
enheten i kulturen, där under århundradenas
lopp den ena generationens resultat staplas
på den andras, tills denna kultur slutligen
som aloen blommar en kort stund — för att
därpå vissna och dö. Genom sin djupa
förtrogenhet särskilt med antiken och dess
kultur har Zilliacus under en tid, då den
klassiska bildningen står så lågt, bevarat en
gammal, ädel tradition.
Den klassiska harmonin i Zilliacus’ dikt
är icke lätt vunnen; kulturen är för honom
endast en liten hägnad plats på jordens yta,
utanför vilken hotande makter ligga på lur:
det mörka Kaos, barbarernas dystra välde.
Kulturen erfordrar ett aldrig sviktande för-
svar; lyran hör samman med bågen.
Zilliacus’ kulturbegrepp sammanhänger med det
manliga ideal, som han hyllar i några dikter
i »Templet»: som kulturbegrepp heter det
ordning och intellektuell reda, som moralisk
kvalitet hos den enskilde individen tapperhet
och harmoni. För denna kultur är Zilliacus
färdig att offra allt; i den vackra kantaten
vid Åbo Akademis magister- och
doktorspro-motion 1927 heter det:
Templet lyser på bergets kron som en maning i
marmor,
såsom ett löfte, en tro, mejslad i skimrande
sten.
Templet ekar av lyrors slag och högtidliga
hymner;
folkets förenade själ talar med tonernas röst.
Cellans helgade rum är landets levande hjärta,
hjärtat som jublar i fröjd, skälver i ångest och
kval.
Åkrarnas gröda må härjas med eld och
olivträden mejas,
staden vid bergets fot skövlas och stickas i
brand —
om blott templet står kvar och hymnernas bågar
ej brustit,
andas folket ännu, lever i väntan och hopp.
Mindre rik än Mörnes och Zilliacus’ är
Jacob Tegengrens diktarpersonlighet. Han
saknar en medveten intellektuel! linje;
utgångspunkten för hans inspiration är aldrig
ett problem, utan en naiv känsla. Man kan se
något typiskt i. de rader i hans nya
diktsamling Beredelse, där han ber ödet om
förmåga att undra och beundra allt hans ögon
skåda:
Jag vill undra och beundra
ännu i min ålders höst. —
Icke en av mänskor hundra
stannar inför kvällens stjärna
barnsligt storögd, lycklig, stum.
Jag vill icke bliva ljum;
jag mot is och köld vill värna
barnet, barnet i mitt bröst.
Allt är för Tegengren en konturlös aning,
en jublande lycka eller ett nattsvart svårmod.
För en sådan människa, som på grund av
sin känslighet stötes bort från sina likar, blir
naturen den stora trösterskan; hon ger
precis vad människan ser i henne. Naturen är
Tegengrens älsklingsämne. Han möter den
första skygga våren och ser i den en
återspegling av sin egen längtan. Alla ting få
betydelse genom den känsloton, som
utströmmar ur dem. De få ofta en metafysisk
innebörd och synas peka hän mot sitt ursprung:
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
