Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skön litterat 7i r i Finland
Gud. Tegengrens naturdikt går omedelbart
över i hans religiösa dikt. Hans religiositet
är mystikerns; i hans återgivning av den
mystiska undfångelsestunden saknas icke de
drag, som påträffas hos de verkliga
mystikerna : den inre illuminationen, känslan av
tidlöshet, viljans bortdomning och
föreställningslivets koncentration kring en enda
punkt.
Tegengrens stora svaghet — en svaghet
som är typisk för alla diktare, vilka bygga
på känslan —• ligger i föreställningslivets
ringa register. De känslor diktaren kan ge
uttryck åt äro få i jämförelse med
föreställningarnas oändliga mångfald. I stort sett
älvar och en av Tegengrens böcker en
upprepning av temata, som spelats upp i de
föregående. Även formen i hans dikt blir lidande
av den starka känslobetoningen: i den
sentimentala atmosfären frodas de språkliga
banaliteternas ogräs, som ett kyligare intellekt
utan misskund skulle meja ned.
Joel Rundts diktsamling Ön och stjärnan
är ett nytt steg i författarens utveckling mot
större frihet och omedelbarhet. Rundts
diktning har blivit mera förandligad än förr;
den rör sig icke i samma grad som tidigare
om de märkliga händelser i bygdens liv, då
skörden bärgas eller slakten verkställes, utan
om mera andliga ting, själens längtan till
harmoni, dess svårmod och ensamhet: en
ensam ö ute i havet med en stjärna brinnande
i rymden. Den objektiva sakligheten i Rundts
tidigare dikt har lösts upp i en vag
clair-obscur-stämning. Därmed sammanhänger en
viss religiös känsla, som även är något nytt
hos Rundt. Dualismen mellan kroppsligt och
andligt framträder starkt mångenstädes i den
nya diktsamlingen. Denna motsättning
fångas i den gamla bilden av träden och
blommorna, som växa upp ur mullen mot ljuset.
Förut var ljuset och färgerna måleriska
kvaliteter, som Rundt sökte fånga i ord; nu
ha de blivit moraliska fakta; ljuset är ett
inre ljus:
Ack, om våra själar kunde bli ljusa,
genomlysta
av rymdens rika, förklarade ljus,
helgade, renade,
ödmjukt mötande ljuset
likt soliga fälten,
likt sovande träden,
likt allt, som andas och längtar efter ljus, efter
frid
denna signade, strålande dag!
och en vacker påsklilja ett moraliskt
exempel :
När du i renhet brinner,
ser jag mig själv inför dig:
hur mycket orent jag finner,
hur mycket av jord hos mig.
Kunde som du ur mörker och grus
jag bära fram renhet och ljus!
Denna Rundts böjelse att se naturen ur en
etisk synvinkel kunde måhända väcka
föreställningen att hans nya diktsamling skulle
vara en torr etisk exempelsamling, där
naturtingen skulle ha stuckits upp som
insekter på nålar med vidhängande, upplysande
etiketter. Detta är icke fallet — Rundts dikt
har tvärtom fått en nyansrikare och mera
levande ton än tidigare.
Men inom den nya diktarpersonligheten
lever den gamla kvar; Rundt skulle icke vara
Rundt, om han icke med en målares kärlek
till motivet skulle nalkas verkligheten. Men
hans saklighet har mer och mer blivit
präglad av folkloristens kärlek till den gamla
allmogekulturen — också här sålunda en
utveckling från det mera påtagliga till något
som har sin existens i minnet och historien.
Han såg förut bondbyn ligga vid ån med
gård vid gård; nu minns han alla dem, som
vistats i stuga, loft och vind på de gamla
gårdarna under vårdträden. Rundts dikt om
svenskt allmogeliv i Finland har sålunda mer
och mer närmat sig den hembygdsromantik
och bondeidyll, vars genialaste tolkare i svensk
dikt är Erik Axel Karlfeldt.
I Jarl Hemmers prisbelönta roman En
man och hans samvete ingår ett egendomligt
kapitel, där författaren polemiserar mot
andan i den diktbok, »Ett land i kamp», som
han själv utgav kort efter inbördeskriget.
Han berättar i detta kapitel om prästen Bro,
som är med om Mannerheims intåg i
Helsingfors den 16 maj 1918 och ser och hör allt:
trupperna, som marschera förbi sin vite
general, solskenet, som flödar ned över gatorna
och i människornas hjärtan, blommorna, som
regna ned över Finlands armé,
kyrkklockorna, som dåna i Nikolaikyrkan. Så vandrar
han ut till sitt hem i arbetarstadsdelarna, där
ingen flaggar och firar segerfester. Denna
motsats blir utgångspunkten för hans
grubbel om lidandets natur och väcker hans
tanke för lidandets universalitet; han ser icke
mera i de besegrade rödgardisterna några
fiender, utan lidande medmänniskor. Hemmer
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
