Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Racines Andromaque. Inledning och översättning av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Racines Andromaque
Därför blir lians dramatik så sparsam på yttre
apparat: hos hans personer äro de stora
händelserna och de svåra konflikterna förlagda
invärtes. Varje seen är komponerad så, att
de uppträdandes känsloliv, även i dess
för-doldaste svallningar, skall tvingas fram i
dagsljuset av dialogen. Och varje tragedi blir
en karta över passionernas land, uppgjord
med yttersta precision och finess, med säker
hand och kallt öga — men av en människa,
som mycket intensivt kände sig lida med.
För att tala gammal god svenska —
Cor-neilles tragedier hade handlat om
Konungsligt Levernes Farlighet: Racines konst
åskådliggör Människans Elände.
Här nedan meddelas brottstycken ur en
nyss avslutad översättning av Racines
egentliga förstlingsverk, Andromaque — La
Thé-baide och Alexandre höra enbart
litteraturhistorien till. Den ungdomligt bjärta
koloriten och den jämförelsevis livliga yttre
aktionen torde göra pjäsen lämplig som en
introduktion till Racines konst för en publik av
främlingar. Strindbergs folk bör inte ha
svårt att känna igen Hermione, dramats
egentliga hjältinna: hennes gestalt är den
klassiska studien över kärlekshatet, passionen
som blir mordbrand. Hennes offer blir kung
Pyrrhus, den enkle riddaren och brutalt
storvulne krigsmannen, som själv måste förgås
— efter att ha blivit var mans niding —
genom sin hopplösa lidelse för den ljuva och
svala Andromache, änkan efter hans
dödsfiende. Hon, som för länge sen har sett livet
kasta sin mask och mista sitt värde, är den
enda som står obruten kvar vid tragediens
slut — vid sidan av den mörke Orestes, han
som älskas av ingen och som ser det svartna
omkring sig, sen hans sista drömmars gyckel-
spel har blivit upplöst i synd och sorg.
Dramat är fullbordat: ett stycke liv har haft sin
naturliga och nödvändiga gång.
Översättaren har icke tvekat att använda
den svenska alexandriner väl vetande att den
är ett annat versmått än den franska.
Gentemot dem som opponera mot den tolvstaviga
jamben i svensk vers, måste han hävda, att
vi uti detta versmått sedan länge hava
verkliga mästerstycken, så i det starka, som i det
behagliga.
Prinsessan Hermione av Sparta, Helenas
och Menelaos’ dotter, trolovades med
Achilles’ son, kung Pyrrhus av Epirus, som
fullbordat grekernas seger i Troianska Kriget.
Hon älskar den lysande hjälten och avfärdar
med kyla sin kusin och barndomsvän, prins
Orestes av Mykene. När Hermione
ankommer till Epirus för att fira sitt bröllop, har
emellertid Pyrrhus hunnit bli intagen i sin
krigsfånge prinsessan Andromache av Troia,
Hektors änka. Han söker förgäves beveka
hennes känslor med böner och skrämma
henne till underkastelse med hotelser, som gå ut
över hennes från Troia undansmugglade lille
son Astyanax. Under tiden förhalas bröllopet
med Hermione. Omsider besluta Greklands
furstar med Menelaos i spetsen att ställa
Pyrrhus ett ultimatum. Prins Orestes utses
till deras sändebud — han har återkommit
från de vilda äventyrsfärder där han försökt
glömma sin kärlekssorg, och han griper
tillfället att på nytt få närma sig Hermione, som
han under nuvarande omständigheter kan
hysa hopp att återvinna.
Denna dramats förhistoria dryftas i
inledningsscenen mellan Orestes och hans oväntat
återfunne vän Pylades, medan
prinsen-ambassadören väntar på företräde.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
