Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Racines Andromaque. Inledning och översättning av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
alltid haft svårt för att fatta. Vi kan
nödtorftigt ånge skillnaderna mellan Tegnér och
Geijer, Ibsen och Björnson, Goethe och Schiller;
men Corneille och Racine gå ifiop till ett
tråkigt enahanda, som heter »den franska
pseu-doklassicismen» hos Steffen och
Pallin-Boëthius. Frankrikes stora dramatiker ha fått
det paradoxala ödet att vara profeter endast i
sitt fädernesland; utanför de franska
språkgränserna kan folk inte ens hålla dem åtskils.
Den egentliga orsaken är kuriöst nog, att
en tredje fransk dramatiker på sin tid utövade
kulturellt världsvälde: de flesta nationer
förvara i sin litteraturhistoriska skräckkammare
ett antal pjäser från den tid då det hörde till
den goda smakens elementära fordringar att
imitera Voltaire. Han är, både till program
och personligt kynne, så olik de två andra
som det är möjligt inom en gemensam
nationell och litterär tradition: men i Europas
ögon satte han kronan på deras verk och
gjorde dem överflödiga. Zaire och Mahomet
blevo de allmänt godtagna mönstren för
dramatisk konst; åt Voltaires abstrakta, i formen
konventionella idé- och propagandadramer
offrades Corneilles hårtspända konflikter och
höga viljepathos såväl som Racines analyser
av mänskligt känsloliv. Så kom det sig, att
de två stora aldrig på allvar blivit spelade
eller lästa utanför Frankrike: gemensamt
fördunklades de av Voltaires gloria, och
gemensamt fingo de följa med i hans fördömelse,
när de romantisk-nationella litteraturupproren
bröto ut runt omkring i Europa.
Annars ha de icke mycket gemensamt: det
enda är egentligen, att de bägge skriva
alexandriner, den för dem självfallna
talversen, vars schema återger den naturliga
franska satsrytmen. Sen är det också
givet, att deras hjältar söka ge uttryck åt sitt
ganska rikt utvecklade själsliv i ett höviskt
och förfinat samtidsspråk — Racine
lyckas, Corneille måste ibland ryta rätt
primitivt. Teaterkonventioner som de tre
enheternas lag och bruket av confidenter äro
principiellt betydelselösa — Corneille slarvar
för resten rätt friskt med enheterna: all
teater har att dras med konventioner, och dessa
höra till de bäst motiverade. I själva verket
leva Corneille och Racine, som bekant, i
olika världar och ha helt olika ting på hjärtat.
För Corneille bestämmes tillvaron av
pliktkollisionerna, där förmågan av
viljeanspän-ning och självuppoffring ställes inför
omänskliga krav — och firar övermänskliga trium-
fer. Hans hjältar och martyrer kastas ut i
våldsamma och invecklade händelseförlopp,
och deras reaktioner på dessa bilda serier av
knalleffekter — än temperamentsutbrott i
furioso, än en trumeld av dispyter där
antiteserna smattra och sentenserna dundra. De
stora frågorna äro aldrig långt borta:
samfundsmakterna äro nitälskande Gudar, vilkas
teologi diskuteras och vilkas dccreta
horribi-lia bestämma handlingens gång: Corneille är
en politisk tragöd, och hans stycken bli ofta
Haupt- und Staatsactionen.
För Racine finns det däremot inga
frågor, bara människor. Och dessa människor
äro icke starka eller mäktiga: de behärska
sällan omvärlden och aldrig sig själva:
Racine känner inga övermänniskor. Hans
dramatik är en utveckling i stor stil av
den Pascalska satsen: l’homme n’est qinin
roseau ... Icke så att någondera förringar
människans höghet eller förnekar hennes
adelsmärke; även Racine skulle kunnat
använda den andra bilden, den om konungar
i landsflykt. Men denna höghet är dömd att
förgås, så vitt den är hänvisad till egen kraft.
Ingen är herre över sitt öde: vi äro
utlämnade till offer åt lidandet och till rov åt
lidelserna, vi drivas vind för våg av stämningar
och impulser för att omsider gå till botten
som söndriga vrak. Denna åskådning är lätt
att känna igen från tidens stora teologi:
Racines konst såväl som Pascals visdom
inspireras av Port-Royals augustinska lära om den
naturliga människans djupa och ohjälpliga
fördärv; Racine kunde ju också efter
omvändelsen försvara sin betänkliga
teaterverksamhet med att han endast velat ge avskräckande
målningar av människans tillstånd innan
Nåden börjat sitt verk.
Nu var nog dramatikern Racine rätt
litet intresserad av Nådens ordning. Desto
envisare tog han fasta på den senare
hälften av Pascals stora sats: vasstrået tänker.
Det är outhärdligt för människan att
känna sig handla irrationellt: hon erkänner
alltid Ratio som högsta instans, och inför
den domstolen utvecklar hon en förtvivlad
virtuositet som advokat. Känslans dialektik,
den sky av sofistisk argumentering som
lidelsen klär ut sin fula nakenhet i — det blir
det stora temat för Racines analys.
Spänningen mellan passion och intellekt, konflikten
inom människan som måste se klart och måste
känna blint: det är formeln för tillvarons
tragik. Detta, och intet annat, är hans ämne.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
