Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lyssnaren. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L Y S S N A REN
Av HUGO GYLLANDER
Han sitter tyst och lyssnar,
som en som väntar bara,
som tröttnat på att höra,
och tröttnat på att svara,
att höra dagens budskap,
som intet värde äga,
och dagens tusen röster,
som intet ha att säga.
Han lyssnar, och han väntar. —
Därute livet jagar.
Minuterna bli timmar,
och timmarna bli dagar.
Men allt blir jämt detsamma,
och intet nytt är vordet:
På Budskapet han väntar,
han lyssnar efter Ordet.
Han spritter upp ur drömmar
och tror sig stundom höra
ett dämpat slag på dörren,
en viskning i sitt öra.
Men ljuden svinna. — Budet,
som skall hans själ hugsvala,
det dröjer än, och rösten,
som ensam mäktar tala.
Allt gatans liv därnere,
de hetsat gälla ropen,
och torgens små intressen,
och myllrandet av hopen,
det slutat upp att finnas
som verklighet i sinnet,
det plånats ut ur tanken,
det plånats ut ur minnet.
Så väntar han och lyssnar,
allt medan åren glida,
med ensamhet till sällskap
och tystnad vid sin sida. —
Men lugn, som den som skådat
en glimt av evigheten
och hört en viskning bara,
ett sus från verkligheten.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
