Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sägner från en Kolmårdsgård. Av Prins Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägner från en Kolmårds gård
Torpare 7i V* aster dal.
— En annan gång var hon i julottan,
säger Västerdal efter en stunds tystnad,
och talade så länge med prästen efter
gudstjänstens slut att när hon kom ut på
kyrkbacken hade alla redan kört. Det var på
den tiden man brukte köre ikapp hem. Hon
sa därför till Söderström: »Du vet att
jag vill vara först». — »Det är ingen
fara», svarade denne och tog vintervägen
över sjön Bolen, fast isen var så tunn att
broddarna slog igenom och vattnet
sprutade högt opp. Och på så sätt kom di långt
före alla andra till gården.
— Hur var det med historien om
begravningen, inskjuter värden på stället,
den kan väl Österholm berätta.
— Nä, svarar denne och stryker sig om
det vita skägget, det är nog bäst att
justitierådet gör själv.
— Ja, men då ska jag först tala om ett
par andra saker som jag fick höra av
gamla mor Johansson i Holmdalen. Så här
berättade hon.
På den tiden fanns ett lusthus på
udden, och då di hade gäster på Rodga
gick di efter middagen dit och drack
kaffe. Det vet jag, för si min mormor var
huspiga hos fru Graver. Och utanför
lusthuset stod små kanoner, och med dem sköt
di till måls tvärs över sjön på ett mål
som stod på udden mitt emot. Och där
gick en upphuggen gata i skogen med en
hjort av trä som syntes vida omkring. Man
kan för resten ännu se rester efter gatan.
Och inte långt därifrån bodde en fattig
änka som hade en tio års pojke, och han
var så vacker och grann den pojken att
fru Graver sa att hon ville ha honom.
Men änkan ville inte släppa honom.
Emellertid blev det så eländigt för henne att
hon rakt inte visste någon råd. Då gick hon
till gården och bad att få lite mjöl. Och
frun svara att det skulle hon få om hon
lämna pojken. Det gjorde hon, och
samma kväll reste Söderström och frun bort
med honom, och sen dess har ingen hört
talas om pojken. Det var mer än den
stackars eländiga människan kunde bära,
för hon var ju så kär i pojken att hon
sörjde och sörjde så hon tog dö på sej,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
