Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sägner från en Kolmårdsgård. Av Prins Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Wilhelm
Gravvården över fru Graver
o c h hennes båda män.
det eländiga kräket. Inte för att det är
bevisat, men nog offrade frun det unga
livet åt Horn-Pär för att själv få leva
tie år till.
I far mins tid kunde dalkarlarna trolla,
fortsatte berätterskan, för det har han
själv sett. Si det var så, att i januari
månad 1817 kom en dalkarl körande förbi
Rodga, och som det var sent ville han
sätta in hästen över natten. Men när han
svängde in på gården bar det sig inte bättre
än att frun själv stod på trappan. Och
si, nu är det så att dalkarlarna di kallar
folk för du. Och när han nu gjorde
likadant med frun blev hon ond och smällde
honom en örfil. Då sa dalkarln: Det ska
du inte ha gjort för inte. Ja, det sa han.
Och jämt ett år efter kom di vite lössen.
Det var fine, vite löss sådana som en
aldrig sett varken förr eller senare. Di kom
i långa rader och kröp opp på frun och
di kröp överallt på hennes kläder och
linne. Och hur hon kokte och hur hon
bykte så kom di igen. Och när byken
låg där manglad och fin på långa bord
och fruns linne låg bredvid pigornas, så
fanns det inte en lus på deras linne, men
på fruns linne kom di krypandes. Så hur
di än bar sig te’ kunde frun inte bli fri
lössen, och di blev hennes död, och efter
ett år dog hon.
Det var i januari, och till
begravningen kom alla grannar, för hon var ju så
rik och mäktig. Och när di kom till Rodga
fick di höra att hon bestämt att
jordfästningen skulle ske i Simonstorps kyrka,
dit Söderström borde köra kistan i galopp,
så att Horn-Pär inte hann ta henne innan
prästen läst. När grannarna fick höra det
blev di alldeles förskräckta, för det var
svår isgata på vägarna det året, och di
sa: Ska vi köra i galopp så blir det vår
död. Men ingen våga handla mot hennes
föreskrift. Och Söderström han körde
likvagnen så att hästarna låg så långe di va
längs vägen. Och alla kom fram till
kyrkan utan olycka. Efter jordfästningen
körde följet i sakta mak tillbaks såsom det
passar sig vid en begravning. När di kom
fram var det alldeles mörkt, och folket
mötte kistan med pörtbloss i händerna
och följde den till graven. Det var mer
än 300 bloss, för på den tiden var det
mycket mer folk på gården än nu. Och
på så sätt kom hon äntligen i jorden.
Vi sitta tysta en stund efter
berättelsen. Fast den varit full av övertro
förnimmer man en stark tradition bakom
dikten, sådan den endast i sällsynta fall lever
kvar i obygden. Det är som om själva
Kolmården blåst något av sin egen mörka
ande i orden.
— Ja, säger slutligen Österholm helt
betänksamt, hon var allt ett märkvärdigt
fruntimmer. Fast nog har jag varit tre
gånger innanför muren kring graven utan
att det hänt mej någe.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
