Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
mänskligt dokument och i det East
End-re-portage som utgör dess mesta innehåll. Men
dokumentet har visat sig falskt, och även
reportaget torde vara tvivelaktigt. Finns det
för resten en förargligare genre än denna
blandform av reportage och dålig roman?
Man vill gärna ha allt det faktiska av
iakttagelse och upplevelse som reportern är i
stånd att ge en, och så måste man leta fram
det ur en romans dunkel och tvetydighet!
Den svensk som vill läsa om Londons East
End gör klokare i att leta fram Ivar
Lo-Johanssons bok »Nederstigen till dödsriket».
Denne författare har avstått från att
romantisera sina intryck.
Frithiof Nilsson, lundensare till
bildningen och advokat till yrket, vida känd
under benämningen Piraten, vilken han
upptagit i författarnamnet, beredde också
svenska folket en sensation med Bombi Bitt och
jag, men en sensation av trevligare slag än
Mannen som du dödat. Gustaf Ericsson
gjorde anspråk på att ge oss sanningen, den
fruktansvärda sanningen om europeiskt
samhällsliv. Frithiof Nilsson, som berättar
barndomsminnen från Skånes landsbygd, Färs härad,
fabulerar med fullständig öppenhet. Mannen
som du dödat är ett bevis på sanningens
förfall, ett bland många. Men i Bombi Bitt och
jag lever den hederliga lögnen i all sin råa
styrka. Frithiof Nilsson är en durkdriven
historieförtäljare av Mark Twains skola.
Han vet vad överdriften är värd, om den
rätt anbringas, och han har förstått att
avlyssna män av folket deras drastiska
uttryckssätt. Redan i introduktionen, där
författaren tecknar sin barndoms hjälte, Bombi
Bitt, får man klart för sig vad som är
hans force: »På den tiden, jag här talar
om, var Bombi Bitt ännu ej straffmyndig,
det vill säga han var under femton år. Han
står så levande för min syn. Hans hår, som
klipptes av Franskans (moderns) långa
naglar, var rött. Ögonen voro blåsvarta och
ögonbrynen nästan vita. Dragen i hans bruna
ansikte voro oregelbundna och långtifrån
vackra. I överkäken fattades en framtand. Runt
högra handleden var ett armband i form av
en orm tatuerat. Hans fötter voro kraftiga
och välskapade som en arabs — inte så
underligt för resten, då han fick gå barfota
året om, ifall han inte själv skaffade sig
något att ha på fötterna. Han var vig som en
vidja och stark som en vuxen man. Han
kunde ge danska skallar. Han kunde röra
på öronen.» Om hans skolgång säges det:
»Han jäktade i sanning ej efter det bokliga
vetandets skatter utan föredrog de skatter
som förtäras av rost och mai. Han föraktade
bokstäverna och kunde endast med svårighet
förmås att lära dessa krångliga tecken, som
sammanställda på visst sätt bildade något så
avskräckande som långkatekesen. Men han
läste i naturens stora bok, vars tecken äro
påtagliga och vars blad vända sig av sig
själva — för den som fått gåvan att läsa i
den boken.»
Till höstsäsongens mera uppmärksammade
prosaböcker hörde vidare en samling skisser
av Harry Martinsson med titel Resor utan
mål. Den må därför tagas med i denna
översikt, ehuru den inte med riktig rätt kommer
under rubriken »romaner och noveller».
Av en f. d. sjöman skulle man snarast
väntat att han vid berättandet av sina minnen
framgått i samma stil som Frithiof Nilsson,
Piraten. Det är långt ifrån fallet.
Martinsson är inte folklig utan litterär. Han
berättar inga skepparhistorier, den glada lögnen
och den komiska överdriften stå inte på hans
program. Han är allvarlig och
sanningssökande och håller sig t. o. m. med en egen
social teori, framlagd i en inledande
betraktelse om »Världsnomaden». Martinsson
predikar »våra fötters världssociala uppgift»
och »motsatsens vaganta religion». Felet
med den nutida människan är att hennes
no-maddrift förträngts. Men nu dyker den upp
igen: »Likt uppbrottshingstar stampa
människorna på sina åkerlappar över bela jorden.
Det är en oändlig reslust som plöjer
bondens åker, och ’fåra upp och ner’ äro
världens vägar sammandragna.» — Det är ett
något besynnerligt sätt att uppfatta den
plöjande bonden.
Men man skall inte låta avskräcka sig av
dylikt och inte heller fästa sig för mycket vid
att Martinsson skriver krångligt, med ett
halsbrytande bruk av främmande ord och
filosofiska termer, att han ibland — här liksom
i sina dikter — faller ner i komplett
obegriplighet. Har man tålamod, så träffar man
på sidor som den om »Papegojornas stad»,
Bahia: »Dess rytm och flöde i mig stiger
upp ur minnets källor, och då reser sig
stadens bild, en bit skriande djungel,
överlastad med kyrkor, gamla klosterruiner och hus;
och jag ser ett kapell seniga negersoldater
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
